Ack Värmeland du sköna

Fast frågan är om katterna alltid håller med. Det är långt att åka tycker lilla Spader Madam. Hon har en tendens att tala om det alla 41 milen dessutom
Men när man väl kommit fram så kan man ju alltid tugga lite friskt gräs vid stugknuten

Magou - som är en dokumenterad knasboll - har en extrem metodik. Första dagen försvinner han innan jag hinner blinka och är borta hela dagen. Jag vet var han trycker numera, det är cirka 200 meter bort bakom en bergsvägg med jättemycket sly och snår. Där trycker han hela dagen och kvällen tills det blir mörkt och vi går in i lillstugan och släcker ytterlampan. Då dröjer det fem minuter innan det säger piiiiiiiiip utanför dörren och en blöt Magou kommer inslinkandes, djupt upprörd över att ha varit övergiven. Och dessutom hungrig som få, jag tror inte han är någon större jägare.
Vägen till bergsklippan går via häcken. Nästa dag gör man ett nytt försök till utflykt

Mamma hjälp, det prasslar - jätteläskigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sedan tillbringade han fem dagar i stugan, möjligtvis att han satt i fönstret och tittade ut på kvällar och nätter. På lördagen kom den största labrador jag sett farande och vad jag kunde se på mina katter hade han först varit inne i stugan och hälsat på. Det tog ett tag innan jag hittade dem upptryckta och intryckta och inkrupna bakom vad de hittat att gömma sig bakom och under. Efter det tillbringade Magou resten av tiden under sängen. Labradoren kom från grannen på andra sidan skogen och hade rymt hemifrån,

Det här är en del av utsikten från fönstret i gammelstugan

Men nu är klockan en bra bit över 22.00 och klockan fem imorgon kommer taxin. Reveljen går fyra och planet till Oslo startar 07:05. Halleluja

Resten av Värmlandshistorierna får du en annan dag!

Godnatt