Sammanfattning

Det är nog så att jag får hålla med de som - så förnumstigt - sade för ett år sedan, att den akuta värken försvinner och ersätts av en mer hanterbar känsla.

Istället för de vassa, gnagande, skärande attackerna, finns nu en alltid närvarande medvetenhet av saknad och tomhet och stillsam smärta - men också en värmande tacksamhet och lugnande närvaro av det som varit.

Jestanes människa, du fick leva nästan 30 år med en man som respekterade dig och dyrkade dig och retade dig till vansinne då och då, och som lärde dig en massor med saker och bjöd dig på härliga upplevelser (inklusive två rejäla grundstötningar) - det är inte alla förunnat.

Så istället för tårar igår, så var det med ett leende jag placerade buketten med röda rosor och tände ljusen i minneslunden, ett leende fyllt av värme och glädje över det vi har haft tillsammans

Förresten fick Magou ett ljus också. Dessutom upptäckte jag idag att jag nu kan äta oliver utan att behöva slåss med en rödhårig katt  om vem som ska äta först.

Bezzie däremot hyser ingen tacksamhet. Hon har just upptäckt att hon inte fått blötmat sedan klockan sju imorse - och då bara en ynka påse. Och nu börjar hon upptäcka att det inte kommer att  serveras någon mer - trots att hon ylat som en varg den senaste halvtimmen