och det aldrig blir några uppdateringar.
Tempot är högt och medan jag rantar runt med mina små förrättningar, så formulerar jag för mig själv, i mitt inre, många fyndiga små krumelurer -åtminstone i mina egna öron och ögon- om livet i allmänhet och mina egna små händelser i synnerhet.
Men när jag väl sitter framför en blank datorskärm, är krumelurerna utflugna genom balkongdörren och lusten att författa minus noll.
Nu har jag iallafall spacklat väggen runt köksfönstret och dessutom är gubben i månen i sin fulla prakt ikväll. Han var mitt sällskap hela vägen hem, hängde som en stor kompass framför mig och även om 222:ans motorväg är allt annat är romantisk, så förgyllde han resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar