On that rollercoaster

sjöng BuddyHolly en gång. Jag är kanske inte på samma berg- och dalbana, men åtminstone på en lika vild.

Jag har slutat läsa gamla anteckningar om hur sjuk Ralf var de här dagarna för ett år sedan. Jag har inte slutat drömma om att han står bredvid mig, jag kan vakna och känna hans mjuka hand stryka över min kind, så där vardagligt, förstrött som det blir mellan gamla trogna par med trettio års gemenskap.

När min nya VD i somras fick veta vad som hänt i mitt liv några månader tidigare, så spände hon blicken i mig och sade "jag hoppas du har många vänner runt omkring som du kan prata med". Men det var ju min bästa vän som försvann den där soliga dagen i mars. Den vilda kärleken som går över i en varm, bekväm, mjuk, aldrig krävande vänskap, en gemenskap som aldrig blir tråkig men alltid är, utan vidare åthävor och stora gester. En blick, en snabb beröring, en hjälpande hand vid diskmaskinen. Vad är väl en bal på slottet jämfört med det? Ingenting!!