Och så var det det där med musiken

Ralf och jag hade många beröringspunkter när det gäller musik, men vi lärde också varandra att upptäcka ny musik. Jazzfantaster bägge två, men min fanatiska kärlek till Ella Fitzgerald kontrades av Ralf's mer breda uppskattning av storband.

Att min jazzälskande fader aldrig introducerat mig till Big noice of Vinetka, kan jag inte förstå, men när Ralf introducerade mig till den låten och därmed Bob Crosby's band, öppnades en ny värld.

Å andra sidan så introducerade jag Ralf till The Band. Rockfantaster bägge två - men här fick vi en ny upplevelse att dela, när jag hyrde The Last Waltz. Många berättelser har Ralf  underhållit omvärlden med runt detta fantastiska band, som jag i smyg smålett över. Jag vet vem som lärt honom historierna....

Men Creadance Clearwatr Revival fick han gärna lyssna på själv, och jag delade inte riktigt hans förtjusning för The Beatles

Sedan delade vi operan, symfonierna och kärleken till Cornelis Wreesvijk och Fred Åkerström. Även om jag breddade Fred's repertoar till inte bara Bellman, men också Ruben Nilssons underfundiga visor.

Vi kanske inte var riktigt eniga runt min faiblesse för blues, men kunde avnjuta Dire Straits och Nottinghill Billies. Däremot fick jag aldrig något medhåll i min kärlek till Peter LeMarc's episka diktning och mörka röst.
Kort sagt - musiken var en viktig del i vårt liv

Det gör det lite svårt ibland att välja musik idag. Och är man alldeles under isen, så hittar man ju naturligtvis dramatiska skrivningar i de mest banala sånger. Och jag pendlar mellan att försöka spela musik som vi kanske inte alltid delade så hett, till att falla ner i stora, svarta hål av het längtan och saknad.

Så just nu är det Manhattan Transfers och Low Budget Blues Band som går för runt i Iphonen - de är mer mitt val än vårt val. OCH - jag har äntligen börjat lyssna på Dire Straits album Brothers in Arms. Även om jag hoppar över just låten Brothers in Arms, den är alltför förknippad med en blå, blomsterhöljd kista. Jag gjorde ett tappert försök häromdagen - i tandläkarens väntrum. Hmmm, kanske inte så väl valt.....

 Men att trampa träningscykeln med Mats Ronanders heta röst som sällskap får väl gå an ett tag - även när han sjunger "everyone wants to go to heaven, but noone wants to die"