inte helt tillfreds

är den lilla damen. Framförallt inte med att man kan se i fotnivå genom balkongdörren och att promenadvägen innebär både folk och fä. Efter ett par timmar igår så kom hon fram från gardinens skyddande hägn i sovrummet (hon hade faktiskt bytt från bakom-gardinen-och-bordet- med printern- längst-bort-i-hörnet  till bakom-gardinen-bara-i-det-andra-hörnet-närmare-vardagsrummet) Hon har inte riktigt ro att äta ännu och inatt har vi lärt oss att dela en 120m säng istället för en dubbelsäng på 180 cm. Den senare är mald till flis på sopstationen, tillsammans med ett antal andra minnesmärken. Suck, lite ledsamt, suck, lite skönt.

Nu ska jag först ta hand om tre rabatter i föreningen som ser förfärliga ut, för att anstränga andra ryggkotor än de jag ansträngde igår under ett ändlöst bärande (började kvart över sju och sedan kom två barnbarn och tog de tyngre sakerna efter att de kört Jeppes fulla lastbil till tippen) men med svägerska Madeleines hjälp började vi ändå bära ner delar av köket. Sedan ska jag en vända till Bygg-Ole och sedan ska jag tömma köket helt och börja bära ner kläder.

Svåger Gerry skruvade ihop mina nya matstolar och sedan slet Jeppe med matbordet under någon timme medan Jennie städade ur min dator. Nu går den faktiskt att använda. Av ren inspiration gick jag till Jysk och köpte gardinstänger och satte upp köksgardinerna också. Blommorna bar jag ner igår så nu ser fönstren ut mot gångvägen riktigt trevliga ut, tycker i alla fall jag.


Bedömningen är att så länge jag håller mig på min kant och hon kan ligga tvärsöver på resten, så kan vi nödtorftigt överleva det här arrangemanget.