Dagens promenad

blev en bit, då påskris skulle plockas. Och om man inte promenerar duktigt måste man gå på gymmet. Det gjorde jag igår och det är tråkigt.

Men innan jag promenerade iväg, påskdekorerade jag sälgen på gården, i pinande nordvind och snöstorm. Ovädret slutade lagom till jag var klar, men då hade jag redan tappat alla fingertoppar pga förfrysning. Men det blev ju snyggt skuggspel på snön när solen kom fram....

Sedan bilden togs har det fyllts på med nååååågra fler fjädrar, det blev lite tunt här och där, tyckte stämman.

 Lemshagas åkrar borde nu ligga vårgröna med en aning av grönskimrande höstsådd. Men med tio minusgrader varje natt så hålls naturen i ett järngrepp av snön, även om vi haft soligt och dagsmeja på dagarna.

 På vägen hem vågade jag mig på att gå runt skridskobanan på Kvarnsjön. Det är andra året som kommunen plogar upp en bana, men första gången jag vågade mig ut - jag är löjligt rädd för isar, kan peka på ett antal gravstenar på kyrkogårdarna här ute som berättar varför.

Förra helgen var en päckelhelg, fullständigt apatisk och inaktiv. Slutade med att jag köpte en ny hushållsmaskin för nästan 4000 bara för att ta mig ur deppigheten. Och för att den gamla sakta men säkert höll på att ge upp och inte producerade några bra bröddegar längre.

Denna helg har därför planerats noga, för att vara precis så inrutad som min tid måste vara när jag inte riktigt är vän med livet. Städa, gymmet, laga riktig mat, bostadsrättsföreningen, promenera, blomvård, tvätt, finalen i Australian Masterchef. Allt utom broderiet, det har legat nere i över en vecka nu så det måste jag ta tag i.

Och så bakade jag en chokladkaka med chokladfondantsglasyr till kattvakten, men den fick inte godkänt. För mäktig och för mycket socker. Det är faktiskt väldigt lite socker i den.......

Borde jobbat i eftermiddag men tiden rasar iväg - jag skulle behöva 36 timmars dygn. Nu måste jag göra mig iordning för att åka och äta middag hos min cancersjuka vän, det gäller att passa på när hon orkar mellan strålningar och cellgifter. Nu har man skjutit på nästa cellgiftsbehandling två gånger för att hon inte mäktar med och bara strålat en av tumörerna i skelettet. Sådant gör mig illamående och skräckslagen.

Men om jag ändå vaknar vid fyratiden på morgnarna kan jag lika gärna jobba då, som att sitta framför TV'n. Igårnatt var Ralf och drog i mig med skelett armar och ville att jag skulle följa med (igen!!) inatt som gick, gick jag, svärdottern, svärdotterns väninna och tio barn vilse på en stor j-a äng på skånska låglandet och hamnade till slut av misstag på en färja till Tyskland. Medan deras män satt och väntade i husbilarna på att vi skulle komma tillbaka.

Husbilar skulle nog aldrig hända i den här familjen, den enda som skulle vara intresserad är nog jag själv. Var resten kommer ifrån, skulle väl inte ens Sigmund själv klara av att förklara.

Damen går nuts - så är det väl bara.........................