Sleeping Bears Park -

eller som jag snabbt döpte om den till, efter Lynelle's indianberättelse - Weeping Bears.

Jag har extremt oromantiska bekanta på både sidor om Atlanten. Romantiskt tycket jag, trädförstörare fnyste Lynelle i exakt samma ringaktande tonfall som Änkekollegans, när hon såg hänglåsen i staketet uppe på Nordkap

Men ett och annat boställe blir det iallafall

Mer sand än på Skrea strand. Nästa gång får det bli picknick och tidigare start

 En och annan livräddning blir det varje säsong, när man ska bevisa att man är yngre än man tror. Skillnaden mot här hemma är tydligen att man får betala själv för kustbevakningens utryckning

Somliga måste dock utmana kanten

Andra somliga måste dessutom utmana hela backen, trots varningsskylten

 
Det är inte bara brant, det är långt.  Vi träffade på honom 55 minuter senare, med en betydligt högre ansiktsfärg och tyngre andning, än när han med kaxiga språng sprang neråt.  50-åriga män - vad är det med dem??

De här iddes vi inte vänta på

Kämpa, kämpa, kämpa för att hålla sanden kvar

Nästa gång får jag ta med mig tält, så jag kan vandra igenom dessa kullar

Apropå att vandra - efter att vi kommit hem igen, läste jag att det bor vilda björnar i hela parken. Kanske att husbil är att föredra framför tält???