Det är fascinerande över vad små irritationsmoment kan få mig över kanten. I lördags skulle jag göra en provencalsk grönsakstårta och när jag skivade löken, lyckades jag skiva ett finger också. Ymnigt blodföde uppstod.
Det är ingen katastrof i sig - men situationen av att ensam, mitt i matlagningen, försöka förbinda ett skvalande finger, fick mig att högljutt förbanna mitt öde som ensamstående. Ett finger blöder rätt bra och att se effekten av vad detta gjorde för mitt nyskurade badrum, när jag försökte trolla fram plåster och kirurgtape med en hand, var rätt ödeläggande för mitt humör. Dessutom hade jag en deg på jäsning som jag visste att jag snart måste stoppa fingrarna i.
För ett par år sedan skar jag av hela fingertoppen på samma finger. Ralf rusade upp ur sängen (tidig morgon var det) lappade och lagade, plåstrade och förband och tröstade och skällde med samma fermitet. Vad jag saknade det just i lördags. Ensam är inte alltid stark!
Idag lyckades jag dessutom slita upp såret igen idag, när jag skulle hänga upp mitt nytvättade, VITA överkast.......
Men visst är det konstigt att det är de små motgångarna som kan bli gigantiska en lördagkväll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar