Inga finska långtradare i vägen, de var belagda med körförbud under vår resa och vi nådde den mytomspunna klippan i soluppgången.
Magiskt - inga övriga kommentarer
Egentligen var det kanske tur att ordinarie utflykt några dagar tidigare fick förhinder. Nu var det alldeles, alldeles vindstilla och alldeles, alldeles tyst och alldeles, alldeles fantastiskt ödsligt och alldeles, alldeles överväldigande.
Hit skulle jag kunna åka och bara vandra omkring en vecka alldeles själv och alldeles tyst.
Världens mest fotograferade sjömärke?? Kanske inte, men nära nog. Och monumentet kan klappas på.
Fiskebåtarna låg redan på plats, stora som små lillfingernaglar i en jättes hand, och hårt uppvaktade av måsarna, förstås.
Ravinen sög i magen när man stod nära. Kolla trappan!
En något annorlunda karta över midnattsolen.
Bara en liten fotovinkel till - färgskalan var så vidunderlig.
Tydligen är det ett populärt ställe att förlova sig på. Mitt föga romantiska resesällskapet dömde snabb ut motivet - "så ytterligt fånigt"
Den stora ödsligheten. Det är bara Svalbard i vägen, sedan är det Nordpolen nästa!
Och en av alla Natoanläggningar. Enligt vår guide, så ligger det riktiga Nordkap ungefär här, men av åtkomstskäl, har man ställt globen 500 meter åt fel håll, för att förenkla tillgängligheten. So what, jag har varit in the middle of nowhere.
Det fanns en så fantastisk konstinstallation vid entrén, "Världens barn". Här har barn från alla länder fått rita en bild, skrivit sitt namn och namnet på sitt land, och så har det huggits in sten i dessa stora medaljer. Statyn med mor och barn har jag visat förut
Kungars fåfänga har satt sina spår även på Nordkap, och under unionens tid så höggs detta minnesmärke, släpades upp till Nordkap (arma, stackars hästar och renar och arbetare) och restes under högtidliga former och djup beundran från de medföljande sällskapet.
Vår guide berättade att även damerna skulle följa med - men att ta sig hit landvägen kunde man inte, iförda krinoliner, stora hattar, korsetter och annat utstyr, som man var. Så de kom hit per båt - och sedan bar fiskarna upp damerna uppför den 300 meter höga klippan, på sina ryggar. Och bar ner dem igen när utflykten var slut. På trappsteg och stigar, uthuggna ur klippan - som är tämligen lodrät.
Hade nog hellre gått själv, jag.
Mageröya är sommarviste för cirka 5000 renar, och vi såg ett antal flockar. Den här killen bor hos samerna Nils och Anna, som är en liten turistattraktion med souvenirshop, en gammal lappkåta till beskådan samt tam ren, och där vi stannade på tillbakavägen. Veckan innan hade han tappat sitt ena horn, så det blir bara en sidobild, den andra sidan ser rätt så blodig ut.
Det var tur att jag redan hade så mycket bagage, renskinnen kostade en spottstyver mot vad de kostar här hemma och jag hittade ett så vackert, flerfärgat. Till Barbro's lättnad lade jag tillbaka det, med en snyftning.
Den utflykten vi fick göra är egentligen en sommarutflykt, till högre pris. Men Hurtigruten visade sin proffessionalism genom att på två dagar arrangera denna som ersättningsutflykt. Bussar, guider, frukostpaket som restaurangen ordnat och skickade med, Museet som öppnade och caféet där - med äkta espressomaskin. Aldrig har en latte smakat så bra. Tyvärr var souvenirshopen också öppen, det blev lite dyrt.
Och eftersom båten bara lade till en kvart i Honninsvåg, fick vi sedan åka kustvägen längs Porsangerfjorden, och hela den resan fick vi massor av kunskap från vår guide, om samernas liv och leverne, både i dåtid men också i nutid, och en del politiska beslut som tagits. Det senare tyckte jag var intressant. När jag inte drunknade i vyer - som inte de båtburna fick se, pilutta er! Och så fick vi gå ombord sex timmar senare i Hammerfest, lagom till lunchbuffén. Den blev uppskattad efter resan, även om våra tyska vänner hunnit klämma i sig våfflor med grädde och sylt vid ett kaféstopp vi gjorde halvvägs.
Man har numera byggt tre tunnlar för att ta sig från Mageröya till fastlandet, där njöt jag inte riktigt lika mycket. Den sista är 6,9km lång och går mer än hundra meter under vattenytan. Barbro behandlade mig med KBT terapi genom hela tunneln, men jag sa huvva ändå.
Renarna får inte använda tunnlarna. På våren kommer de magra och utsvultna per lastbil bortifrån gränsen mellan Finnmark och Ryssland, och vid Mageröya kliver Norska marinen in och fraktar över dem med båt.
Men på hösten, när de ätit sig feta och starka, får de simma tillbaka.
Hur man nu kan äta sig fet på mossa och renlav på Mageröya. Förresten kan jag bekräfta att det inte finns ett enda träd på hela ön - vinden, säger jag bara.
Två slutgiltiga kommentarer.
Sötast - vår unga reseledare som langade frukostpaket och kastade av oss strax före halvsex, med hela kudden kvar i frisyren och nödtorftigt pådragna mjukisbyxor. Uniformen var ett minne blott vid denna tidpunkt, men entusiasmen var endast nödtorftigt dämpad.
Vad som nu kvarstår? Goda Hoppsudden och Kap Horn. Then I have seen it all...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar