Vi behövde inte darra så mycket - vädrets makter och finska långtradare med sommardäck såg till att vi inte behövde darrra.
Ack, den så efterlängtade ribbåtsfärden till världens starkaste tidvattensström (400 miljoner kubikmeter vatten genom ett 30 meter brett sund, två gånger om dagen) bidde om inte en tumme, så i alla fall en ganska trist bussresa. Bodö är inte så fascinerande och att stå på stranden och titta på vattenvirvlarna var lite beige. Mest spännande var faktiskt filmerna de visade i bussen under resans gång, med fiskebåten som stod stilla i malströmmen.
Lite plåster på såren - även med båt så hade vi inte fått se strömmen när den peakade som värst, nu kokade den bara, inte strömmade i värsta stilen, som den gör på reklamfilmen.
Och ute på fjärden - ja där gick vågorna höga med vita skumtoppar och förhindrade ribbåtarna att lägga ut.
Det kokade dock så pass att ejdrarna passade sig och då och då sökte skydd på land
Fast visst kokade det, tillräckligt för att man inte skulle balansera alldeles närmast kanten
Nya tag två dagar senare - samma dag vi skulle till legendomspunna Nordkap, såg det ut så här på däck
Utsikten var lite gråaktig
De små husen på prärien duckade
Hamnen innan avstigningshamn heter Havöysund och där var det trångt. Den här fiskefabriken flyttade inte på sig och han som stod och lagade nät tittade inte ens upp när vi la till. Man skymtar vårt akterdäck i nederkant i bild, Kapten Ivarsen pysslade alltså in vår 15000 tonare med en meters marginal akter mot akter efter att ha vänt i den lilla lagunen - i snö och hård kuling. (Vi fick uppleva många sådan spännande tilläggningar i trånga hamnar)
Väl på plats kändes Nordkap, med 40 minuters bussresa från Honningsvåg's hamn än äventyrligare
Och sedan blev det "bara" en spännande bussresa på smala, branta, kurviga vägräckeslösa vägar, tills det var knappt en mil kvar, i kolonn enligt bästa TV programstil med två stora plogbilar först i kön.
Och så tog det tvärstopp. En mil från målet hade en finsk långtradare med sommardäck vikt ihop sig tvärs över vägen. Berg framför näsan, stup bakom häcken och en dryg decimeter blöt nysnö. Han var ganska chanslös och dessutom tämligen utskälld av busschaufförer, plogbilsförare, några privatbilister på andra sidan samt traktorföraren som kom med ett par ton sand i skopan.
Det mest spännande var för bussen (och oss) att ta sig därifrån. Vår pissesure busschaufför (och chauffören i andra bussen, vi var två) backade uppför norska fjällvägar med stor turistbuss, tills vi kunde vända vid en utkiksplats. Och tack traktorföraren för alla ton sand som gjorde att vi överhuvudtaget kom igång. Sedan gällde det att inte stanna, så vi turister höll andan och busschauffören svängde och kollade backspeglar i drygt två kilometers snabbt backande.
Som snabb ersättning fick vi åka till en liten by på Mageröya (så heter egentligen ön, fast alla säger Nordkap) med ett litet galleri. Då var det min tur att vara pissesur, så jag vägrade gå in. Sätter man sig med ett galleri på en ö som Mageröya, tror jag man har lite problem. Och jag hade stora problem, eftersom jag ansåg mig vara personligen förföljd av utflyktsgudarna. En bänk i solen blev alternativet. Vi fick dock åka igen Honningsvåg med guidning och det var liiite plåster på såret.
Som ett ytterligare hån, försvann snöovädret när vi vände och och helt plötsligt blev ön en idyll
Alla använder vi våra uteplatser och verandor på olika sätt. Att torka fisk är ett sätt
Upp över det berget har jag åkt buss. Bara framlänges dock.
Och kolla storleken på båtarna och jämför med utsiktsbilderna över stormande vatten
Och när vi lämnade Mageröya så strålade solen och de vita gässen har flugit sin kos
Och vi lämnade ovädret bakom oss!
Nu visade Hurtigruten sin storhet och servicevilja, mer om det i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar