Vissa dagar vandrar man på med iallafall ett litet välbefinnande. Lycklig är kanske att ta i - snarare att jag är lycklig att jag någorlunda fungerar. Inte säger Malmskillnadsgatan till taxichauffören när jag ska till Mäster Samuelsgatan. Inte tappar bort mina nycklar. Inte glömmer det mest elementära som finns mitt framför mina fötter.
De dagar då saker fungerar och jag dessutom orkar titta framåt, det är väl det närmaste lycklig jag kan komma just nu. Och det är ett stort steg bortom det stadiet där man bara fungerar, då man ser framför sig ett oändlig räcka av arbetsdagar, tomma helger, mörka kvällar. Utan orkar se framför sig ett eventuellt nytt boende, nytt fritidsliv och ett liv utan den där förfärliga svarta ramen som funnits mer eller mindre närvarande sedan en oktoberdag 1998, när Ralf kom ut från läkarrrummet på Sofiahemmet med orden "du har rätt, jag har cancer".
Men - de dagar när man försöker se bortom tomheten - då drabbas man av dåligt samvete! Visst är det konstigt?! Vad Ralf skulle bli arg om han hörde det!
Jupps, skulle han troligen, men jag förstår vad du menar.
SvaraRadera