Nu är dom här, älskling

Var är du?

Blåsipporna finns i hundratal i backarna. Dagens motionspromenad runt Tjustviksrundan innebar flera stopp för att njuta. De lyser så fint bland vissnade ekblad, dina älskade blåsippor

 De nästan lyser i solen

 Humlan letar bohåla i vitsippsbacken

 För vitsippan är också på gång

 Hr Mus har en del reparationsarbete att ta tag i. Tvivlar på att han har fått Svenskan i vinter, brevlådan ser lite maläten ut. Han har inte fått igån Mercedes cabrioleten heller

 Tussilago har vi haft i mer än en vecka nu, de är redan långbenta

 Och man behöver inte gå långt från knuten för att se tussilagobackarna

Önskar så att du hade fått se våren explodera i år också. Men jag tog några bilder.Någon som vet mailadressen?

Ändrade beteenden del III

Soppåsen

Den lämnas numera ut, inte för att den är så full, utan för att den stått några dagar och snart börjar lukta.

Soprumsnyckeln

Det här är lite intressant. När vi flyttade in i september 2005, ingick det en nyckel till soprummet. Sedan dess har vi sagt - vi måste skaffa en soprumsnyckel till (den går också till förrådet). Men hur det är så lärde vi oss en stenhård disciplin över hur och var den skulle förvaras, så förutom när jag tappade den på Bygg-Ole och den var borta i tre dagar och när jag glömde den i fotoväskan före jul, så har det gått bra.
NU har jag aldrig en aaaaning om var den där j-a nyckeln är. Den ligger i fickor, på matbordet, i bilen, i väskor - men aldrig där den ska vara, dvs i nyckelskåpet. Konstigt

Uppdatering soffhörnan
Skrev ju tidigare att jag numera helst sitter i Ralf's soffhörna och tittar på min tomma hörna än tvärtom. Det finns en orsak till!! Det är inte så ofta ledigt i min hörna..........

Bezzie utnyttjar gärna spikmattan och Magou tycker att den leopardmönstrade fotpallen passar honom alldeles ypperligt

Nu är vi sams igen -

plastfarmor och hennes Ipod. Så Jennie behöver inte åka "ända" till Värmdö.

Gillar klassificeringen som Itunes gör av min laddade musik
Bob Dylan - Country och folkmusik
Fred Åkerström - Country och folkmusik
Bara som en jämförelse alltså

Cornelis Wreeswijk - Pop (!!??)
Rolf Wikström sjunger Nils Ferlin - Religious. WHAT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Man får väl vara tacksam att gamla kära Ella Fitzgerald fick behålla klassificeringen Jazz.

Att göra saker för första gången

En mycket klok person, som jag beundrar mycket, sade för några veckor sedan att "Kathleen, du har en lång resa framför dig. Du ska göra alla saker en första gång - den första påsken, den första midsommaren, den första semestern, den första födelsedagen, den första julen. När du gjort dem för första gången, kommer du att hitta vägar att gå vidare"

Det finns andra saker som också ska göras för första gången. Igår, när jag åkte hem från Oslo, handlade jag taxfree. Inte för första gången, men för första gången inte åt Ralf. Annars brukar jag köpa något gott som kompensation för bortovaron. Nu blev det mest för att - nåja, när jag ändå är här. Och whisky brukar gå åt (de senaste åren föredrog Ralf Gin, och det finns väldigt mycket gin att välja emellan numera).

Idag, eftersom jag ändå var på Mäster Samuelsgatan hos vår senast anslutna prestigekund, så tog jag vägen över Hötorget och Hötorgshallen. Nu blev Hötorget lättare än jag trodde, för det var få marknadsstånd och inga påskris. Ralf (liksom hans mamma) älskade Hötorget på våren med tulpaner och påskris, folk och rörelse, färg och form. Tulpaner och sparris var det enda som det var gott om idag. Men mer kommer. Tog en vända i Hötorgshallen, där vi gått så många gånger och beundrat uppläggningar, färger och dofter och där vi "bara handlar lite småplock" - som i slutänden räckt till flera middagar och kostat mer än vad man ens drömt om. Det gillade Ralf jättemycket och de senaste året har jag dessutom lyckats övertyga honom att äta lördagslunch på Kajsas fisk med fisksoppa. Får väl vara lite kaxig över att han alltid föredrog min fisksoppa framför Kajsas, dock.

Idag köpte jag, hos anrika G Nilssons charkuteri, äkta kalvsylta och hemlagad rödbetssallad. En middag som jag på intet sätt någonsin behövt riskera att dela med Ralf. Så det kändes ändå ganska bra.

Nu ska jag återgå till att angripa min absolut imponerande hög med stryktvätt............

Dalarö i juni 2009, från däck på Birka Paradise, när vi deltog i Skärgårdsstifelsens 50 års jubileum.

Den va' go'

Stal den ur ett cirkulationsmail som kom neddimpande. Tack Pia

Bits and pieces

Jag plockar bitar av Ralf ut ur mitt liv - men behåller allt det kära.

Det är väl en naturlig process för alla som förlorat en när och kär, men upplevelsen är där och gnager och biter.

Med gråt i hjärtat lämnade jag igår in tre par glasögon till Synsam för vidare befordran till behövande hemlösa. En god gärning som Ralf absolut ger sin support till - men glasögon är väldigt pesonliga. Åtminstone när man ser det kära ansikte som burit dem framför sig. Alla diskussioner vi haft om läsglasögon, TVglasögon, progressiva glasögon, polariserande glasögon. Ralf hade lite svårt att bli nöjd med sina glasögon och vi har nog lagt ut en ansenlig mängd pengar på dem de senaste åren. För att inte tala om bågar - de är bara några av de dyraste designerglasögonen som gör bågar i storlek för en fullvuxen man.

Ack, vilket kärt besvär och jag hade gärna gjort om tre sådana besök, hellre än besöket jag gjorde igår.

Vartefter jag plockat undan och skänkt bort sådant som Ralf haft och som ingen vill ha, så blir det ju tomt i garderober och lådor. Jag borde kunna möblera om en del bland mina saker och få bättre plats och bättre flöde i förvaringen. Men jag har svårt att förmå mig till detta. Det känns som att - nu är han borta, och då kan jag överta och sprida ut mig mer.  Nu har jag plats. Nu kan jag organisera som jag vill. Nu behöver jag inte tränga in mig i den här hörnan.

För att citera en nyckelrubrik ur Kalenderflickorna "jag skulle med glädje ge upp allt detta för en timme till med honom". Fritt översatt till "jag skulle gärna nöja mig med den innersta hörnan av garderoben, om bara han fanns kvar i alla andra utrymmen".

Det finns ingen snooze-knapp

på katter som vill ha frukost

Godnatt

Nu är det faktiskt synd om mig

Jag har lyckats utveckla en megaförkylning, täppt och eländig och har en hel sågspånsfabrik i halsen.

Självplågare som jag är, åkte jag förbi Ingarö kyrka igår och tittade till Ralf's blommor. De hade klarat natten väldigt väl - men blåsten ställde till en total oreda. Pojkarnas fina hyllning och flera andra hade blåst omkull. Så jag sprang runt där och försökte resa dem och räkna ut vindvinklar och ställa dem på ett bättre sätt. Man är ju gammal seglare, änka efter en flygforskare, så lite har man lärt sig.
Får väl åka dit idag också och ta en kontroll.

Tänkte ta en promenad ner till hamnen för att köpa födelsedagspresenter till Jesper och Fanny, men på toppen av backen vände jag. Motvind i nordvästliga stormvindar, var inte kul - det fick bli bilen. Det fick bli Plantagen också, så nu står det två krukor på gården med penséer och påskliljor.

Igår lagade jag mat! Det var nog andra gången sedan Ralf gick bort, och jag lagade nog inte så mycket mat medan han låg på sjukhuset heller, mycket kallskuret blev det. Dock inte snabbmat, vilket jag är stolt efter.

Jag tror att det där med att laga mat har hängt upp sig lite, för att Ralf inte kunde äta. Då blev det lite skämsigt att äta själv också.

Igår blev det iallafall torskrygg, fiskdisken har äntligen återöppnat. Men jag måste lära mig att titta på prislistan! När jag handlade åt oss båda, brydde jag mig inte alltid, bara Ralf tyckte om maten, men 108 spänn för en bit fisk kändes lite övermaga i min ensamhet. Kryddades med Citronpeppar - det du, Jennie - och åts med tomater, ruccola och en avocado med löjrom.

Eftersom jag per mail lärde Jennie att koka god kycklingfond, gjorde jag en sats åt mig själv också. Vad jag nu ska ha den till i min ensamhet?

Men tanken på att stå och steka en köttbit är fortfarande myyycket långt borta. Och glass vill jag inte se på evigheter. All glass som fanns i frysen när jag kom hem efter att Ralf lämnat mig, skänkte jag till grannen på stående fot. Förresten fick han sex flaskor påskmust igår, som blev över efter förra helgens familjemiddag.

Och krokusen blommar i gräsmattan utanför vardagsrumfönstret, tänk vad Ralf skulle tyckt att det var roligt. Fad jag finner lite fascinerande är att de lila krokusarna blåste sönder i torsdags (i byarna blåste det 30 m/s vid Stavsnäs), men de gula klarade sig...

Nu åker den nog ut genom ett stängt fönster inom snar framtid -

- den där Ipoden!!!!!!!!!!!!!!!!!

Får man skratta på en begravning?

Kvällen innan, bestämde jag mig för att inte skriva "det var en fin och ljus högtid, med vacker musik och blommor". Just då var det bara mörksvart och stor vånda.

Men det blev en fin högtid. Camilla hade på ett fantastisk sätt plockat ihop våra lätt virriga historier och våra minnen till ett mjukt och fint tal. Så då återuppstår frågan - får man skratta på en begravning? För där var invävda små historier från Ralf's leverne som faktiskt inte bara fick oss att dra på munnen utan också att skratta till i ett gemensamt, glädjefullt och varmt skratt. Det hände ett par gånger, och vi är övertygade om att Ralf bjöd på de historierna (han har fått dem till livs ett par gånger i livet också)

Där var blommor i mängder, fantastiska blommor, med en hälsning till en man som älskade våren. Där var många hälsningar med tack för glada, roliga, ljusa stunder.

Men där var tårar och smärta i mängder också. Defileringen har jag inte så stora minnen av, medleyt jag ställt samman som musik, har jag också bara korta hågkomster av. Men inte bara prästen gjorde ett fantastisk jobb, även kantorn förvaltade våra musikval med stor akkuratess. Så nu kan jag bekräfta att både Dire Strait's "Brothers in Arms" och John Lennon's "Imagine" kan spelas på kyrkorgel och avnjutas med behåll. Samt naturligtvis Amazing Grace och Auld lang syne.

Jag vet att Georg skrev i sin blogg "att de gamla går mot döden, de unga kommer döden och hämtar".  Jag är mer än väl medveten  och förstår den enorma smärtan att förlora sina egna barn, smärtan att små barn förlorar en förälder.
Men det är ingen tävling - det är en katastrof för var och en, som var och en hanterar på sitt sätt. Det gör alltid ont och det är en ständigt närvarande tomhet som river och sliter. Det är alltid ett "tänk om du fått se och höra detta, tänk om jag fått visa dig....." Det finns alltid upplevelser kvar att dela

Grabbarnas fantastiska blomsterhyllning och  mitt hjärta

I övrigt är väl tillståndet sådant efter kvällen och natten, att det pågår en intensiv behandling med ögonmasker med grönt te och eukalyptus olja, varvat med Aloe Vera. Måste ju kunna visa mig för folk idag när jag ska gå och köpa födelsedagspresent till äldsta barnbarnet