När läkaren på Karolinska ringde in mig den sista onsdagen och berättade att Ralf's njurar kollapsat och det fanns nu bara en väg ut, så var det ett så tvärtemot vad man sagt veckan innan. "Nu ska vi börja med nya cellgifter för fortsatt behandling".
På torsdagen pratade jag och grabbarna med samma läkare igen, och då fick jag det verkliga slaget i ansiktet "hans njurar måsta ha kollapsat sedan flera dagar, har du inte märkt det?
Hade JAG inte märkt det?? Trodde det var läkarvetenskapen som märkte sådant.
Hursomhelst, ibland känner jag mig så lurad. Kan bli oresonligt "avundsjuk" på de som skriver att den anhörige somnade in lugnt och stilla, vi har fått prata och ta farväl, vi kunde hålla om varandra in till slutet. Här var det kamp ända in i kaklet!
Vill bara klargöra en sak - jag är inte avundsjuk på någon som förlorar sin anhörig, gammal, ung, under sjukdom eller i en flygolycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar