En av mina kollegor har just drabbats av dödsfall i den mycket nära familjen, av cancer som så många andra.
Mina övriga kollegor och jag pratade idag om svårigheten av att veta hur man ska bemöta någon som just förlorat en när och kär. De accepterade fullt ut mina synpunkter på att sorg har inga mallar, har inga regler, har inga ramar.
Men jag måste också acceptera deras synpunkter, att det är det som gör det så svårt. Vad man ska göra, säga, hur man ska agera?
I sorgen har jag mött alla kommentarer, från att det var inget värdigt liv för Ralf när han blev så sjuk att han inte kunde sköta sig själv, behövde rullator, blev mer frånvarande - läs virrig - till kommentaren efter att han gått bort " men du har vigselringen på dig fortfarande" (?)
Fortfarande är jag chockad över att vi - även jag - fnittrade till på begravningen, när vår präst berättade en del historier från Ralf's liv. Fortfarande får jag dåligt samvete när jag upptäcker att jag tycker något är roligt utan Ralf. Fortfarande berättar jag med glädje om saker vi gjort, upplevt, åstadkommit - och DET tänker jag plåga omgivningen med länge. Stolt tänker jag vara lika länge över vad han lärt mig. Trots allt är jag den enda i familjen som tävlingsseglat ensam - och det med en riktigt krävande tävlingsseglare.
Men deltagandet sorg har i slutänden bara ett ansikte - du sörjer, jag sörjer för att du sörjer och jag orkar lyssna och acceptera det. Jag kanske inte alltid förstår hur du agerar eller inte agerar, men jag vet att du har en anledning till att du agerar som du gör.
Det är jättesvårt. Men ett enda råd är att iallafall höra av sig och inte låta bli alls.
SvaraRaderaDet är det värsta tycker jag.