Jaha -

så sitter man här med sina nya laptop. Den gamla var på god väg att brinna upp, och det var ett äventyr att ha den på mer än en halv timma i taget. När nödstoppet slog till var det dessutom ett helsike att få igång den igen.

Den här kamraten blev en 1500 dyrare än tänkt, men blev snabbt förlåten när den utan mankemang kopplade upp sig och hittade moden och trådlöst nätverk och laddade ner alla uppdateringar. Nästa vecka ska jag mata den med en tusenlapp till, för då ska jag köpa Officepaket, det fanns inga hemma när jag handlade den här.
I helgen ska jag börja tömma den gamla på bilder och annat och sedan får den väl hamna på tippen är jag rädd. Den höll  i knappt fyra år - lite svagt tycker en annan då´rå.

Veckan har varit så där, jobbet kan jag inte skriva om offentligt, men tårarna har varit nära ett par gånger. Men mina arbetskamrater har visat flera goda sidor och stöttat i blött och vått.

Måndagen var en dimma, men en kollega insisterade på en god lunch och efter den drog jag mig undan en stund. Runt klockan ett satt jag i en frisörstol och lät mig bli behandlad med skalpmassage och klippning och föning.   Det är en dropin salong bredvid jobbet, det är lite av en chansning att gå dit. Nu kom det utdansande en varelse av det manliga könet med jättering i näsan, stora örhängen så örloben hängde på axeln och en myckenhet av tatueringar. Dessutom kom han fram och tog i hand och hälsade när han hälsade mig välkommen.

Det var med stooooor tveksamhet jag satt mig i stolen - efter en härlig stund i schamponeringen med massage. Jätteduktig kille, lyhörd för vad jag tyckte, tog sig tid och duktig att klippa. Dessutom lade han ner stor möda och lång tid att föna mitt silkiga, nordiska hår.

Röda rosor och en myckenhet ljus i minneslunden och hemma blev det, och en svärdotter ringde och frågade om jag överlevde dagen.

Och det är klart att jag gör - men jag kan inte för mitt liv förstå att det i måndags var ett år sedan jag tog farväl av en stor man med plågad kropp och sinne. Vart har detta år tagit vägen. Det har varit tio år och det har varit igår. Det finns stunder när jag går och smånynnar, det har varit stunder när jag inte förstått att jag fortfarande lever. Mörkare och mörkare blir dock mina minnen av hur sjukvården svek i slutet och hur jag inte orkade kämpa emot dem. Inte mycket av Shirley McLaine i mig de där sista dagarna.

Samtidigt smyger ju tankarna omkring- OK, det var första året det - men nu då, sedan då och vadå då.

Men jag bäddar ihärdigt min säng med dubbla täcken och dubbla påslakan, pratar och berättar om vad som hänt och köper alldeles för mycket mat för en person...