7+8

Igår var jag i Sätra och gratulerade äldsta barnbarnet. Hans kära mor bjöd först på kaffe och tårta och sedan på påsklunch. Hans kära far bjöd på whisky och snaps, så jag åkte kollektivt. Lit får man offra

Tänk att det är 28 år sedan som Ralf med ett milt, lyckligt leende sade i telefonen "så det blev en grabb".

Ralf's pappa hade varit sjuk i flera år, men när det annonserades att första barnbarnsbarnet var på väg, levde han upp. Varje gång Tony och Ia var på Mosebacke och hälsade på, så klappade han Ia på magen och frågade hur grabben mådde. Ia började nästan drömma mardrömmar att det var en tjej hon bar på.

Erik, han väntade och väntade - och så dog han i en massiv hjärtinfarkt två veckor innan Jesper föddes. Det gjorde nog mest ont hos Gammelfarmor när Ralf ringde och berättade, det tog en timme eller två innan hon blev riktigt glad. Tre dagar efter Jespers födelse begravde vi gammelfarfar - men Jeppe fick inte vara med, för han låg i värmesäng då. En liten sparv som hade lite svårt med värmen första dagarna.

Nu är han vältränad ställningsbyggare, direktör i eget företag (de är två direktörer eftersom de är två i firman) äger en pytteliten Merca sportvagn, har seglat runt tre fjärdedelar av jorden i en åttameters Vega och har bjudit farfar på många spännande stunder på ishockeymatcherna från fem års ålder och upp till tjugoårsåldern. Och har en söt sambo med höga ambitioner inom handbollsvärlden. Imorgon är det kval till div I.

Och idag är det ett år sedan vi begravde hans farfar, i en klarblå kista, dränkt i tulpaner medan vårsolen sken lika kallt som idag, och tussilagon och blåsipporna flödade i backarna.

Jag har lite svårt att bestämma mig huruvida det är skönt med vår eller inte. Under tiden vårstädar jag och kammar katter.