Vaknar vid halvtre, arg som ett bi över vad jag redan vet kommer att bli en liten jobbincident kommande dag.
För att skingra tankarna går jag upp, sätter på TV'n, slänger pälsfläden över knäna och fäller fåtöljen bakåt, och dåsar bort i mer eller mindre djupa sömnperioder.
Plötsligt är det där, lutandes över mig från bakom fåtöljen, det där skäggiga, kära ansiktet med det goda leendet och den varma handen som stryker över min kind.
Varpå följande dialog följer
"men älskling, där är du ju äntligen, var har du varit så länge?"
"Jag är här nu, men jag måste bara berätta att innan jag dödar dig, så att du kan följa med, måste du göra ett halsband av mattkulor (?)".
Något chockad försöker jag sätta mig upp och får då se Bezzie sittandes mitt på golvet.
"Men älskling, då måste vi ta katten med - jag kan ju inte överge henne"
"Men det går inte förstår du, du kan inte sätta en katt framför mig som viktigare"
"Men jag kan inte lämna henne, hon blir så ensam"
"Tja, om du vill prioritera katten, så lägger jag mig här och väntar, men besviken blir jag"
Vad f-n kom det där ifrån?? Psyket nästa??
Något trött när jag skulle till jobbet imorse...........................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar