Symboler

Ralf led alltid helvetets alla kval när det närmade sig födelsesdagar, bröllopsdagar, jubileumsdagar för att inte tala om den kollektiva hysterin nämnd jul. Själv tycker jag det är jättekul att fundera ut lämpliga presenter, även om barnbarnen ibland höjt ett och annat ironiskt ögonbryn...

Förra vintern bestämde jag mig för att jag ville ha ett armband. Eftersom min stil i övrigt är tämligen klassisk, så fick jag för mig att just armbandet skulle bli lite rockigare. Alltså inköptes ett läderarmband från Smycka, när jag fick min bonus i februari.

Då levde jag fortfarande i det självbedrägeri, som bestod i mantrat "att om Ralf bara kan börja äta igen, så att han blir starkare, så att vi kan starta cellgifterna mot mantelscellslymfomet, så att vi sedan kan starta strålningen mot tjocktarmscancern och dess spridning, så blir allt bra till sommaren". Och då har Ralf enkelt att köpa presenter i framtiden, för då är det bara att köpa en ny berlock till mitt armband varje gång det är dags.

Som bekant var ju inte planen så välbetänkt - nu köper jag berlockerna själv varje gång något av dessa magiska datum dyker upp. Trettioårs-jubileet vi missade med två månader. Bröllopsdagen. Och nu Ralf's födelsedag på tisdag. En stjärna till en stjärna på himmelen. Ängeln köpte jag till begravningen och den höll jag hårt i hela ceremonin

Fast nu tror jag ju inte riktigt på himmelen. Men jag pratar med gubben i månen, som dyker upp varje månad till den 12:e. Ikväll var han riktigt magnifik över Björknäs skogarna när jag körde hem från Nacka, men igår lurade han mig när det var månförmörkelse. Då låg molnen tungt över Ingarö och Värmdö.

Eftersom gubben i månen sken så vackert idag, åkte jag till minneslunden och tände ett ljus. Vi var så överens en gång i tiden, att vi inte skulle ha en grav att ta hand om utan att vår aska skulle spridas, helst över vattnet i Stockholms skärgård.
Men just nu skulle jag nog vilja ha en grav att gå till. Men då får minneslunden i Ingarö kyrka vara den punkt där jag kan få lite lugn och lite närhet. Det var här vi begravde Ralf, det är här jag ser hans lysande blå kista i koret varje gång jag går förbi den lilla träkyrkan ner till minneslunden, det är här vi sade farväl.
När nu inte gubben i månen tittar fram förstås...

Och det är så sant som det är sagt - den här månaden får jag dubbelt igen. Den 12:e imorgon, hans födelsedag på tisdag...

Ingen större risk att man kan göra något utan att få hjälp av de pälsbeklädda familjemedlemmarna......