Jag har blivit så tunnhudad sedan Ralf dog, minsta lilla mothugg eller lite motvilja, så faller jag ner i bottenlös självömkan och sårad stolthet.
Fick nog mothugg även innan 12 mars också - men då kom man hem och kunde ösa ur sig och få lite medömkan (iallafall ibland) och så var man top of the world igen.
Nu är det bara katterna som lyssnar och deras svar brukar mest vara "jaha, och var är vår middag?"
Det är väl den där känslan av "vi mot världen" som fått sig en törn, måste kanske ägna mig åt att bygga upp bilden av "jag mot världen". Första steget tog jag igår när jag hämtade min nya fåtölj, körde hem den med öppen baklucka och framförallt släpade upp den på plats, på alldeles egen hand. Lite känns det allt i nacken idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar