Skärgårdens allra vackraste ö

Även när man väntar på båten, finns det vackra vyer att filosofera över

 Längst bort i fonden ser man vår båt hasta iväg - utan oss. Den blev full och vi fick vänta 50 minuter tills den kom tillbaka och hämtade oss också. Har aldrig sett så mycket folk på den här turen förut

 Farleden ut är trång - det var lika ont om plats på andra sidan

 Inloppet passar båten - eller är det tvärt om? Tur att kusin Gösta (en av mina 37 kusiner) varit skeppare på lotsbåtarna tidigare och vet vad han gör

 Där borta har jag seglat - farleden mellan Stockholms skärgård och Trosa skärgård. Den har erbjudit ett antal utmaningar under åren som gått.

 Sveriges äldsta fyr - Landsort

 Både Barbro och jag är hårt uppfostrade vad gäller Försvarsanläggningar. Så naturligtvis måste vi besöka ett av försvarsvärnen med utställning och noga läsa igenom alla informationsskyltar.

På spaning efter den lede fi!

 När man seglar längs Öja, ser ön ut som en flat berghäll, lite högre på mitten. Vad man blir lurad!

Så kuperad med så många gläntor där man kan krypa undan från vinden - och grannarna

 Man lurar sig också på att det är en klippö endast

Dramatiska, kala klippor finns det gott om, med dramatisk utsikt

 Men går man vägen mitt på ön, så är den nästan tropisk med urskogar och överväldigande grönska

 Nästan så man förväntar sig en randig katt komma tassande

 Den här labyrinten har flera hundra år på nacken och skyddar sjöfarande om man går runt hela.
Tur att det finns karta

 Barbro försökte, men gav upp efter halva - den är djupt trampad efter alla som gått där med smalt spår, så den kostar på vristerna

 Lilla Barbro är inget stort jämförelseobjekt - men tistlarna är överdådigt stora

 Dagen gick i gult. Gula fjärilar i tisteln och massor av gulsparvar överallt

 Vi träffade på Farbror Holm också - han var överlots och blev 93 år. 1910 hade han byggt vägen som går syd-nord på Öja fram till denna plats. Sedan lät han andra ta över. Den blev färdig!

 En enda gång, lyckades jag övertala min eskader att lägga till på Öja, då låg vi längst till vänster i hamne, Walking down that memorylane again!

 Vägen är vindlande lång - faktiskt gick vi 6,8 km


 Kusing Gösta lirkar in båten till kaj - efter att ha akterseglat oss IGEN!. Båten gick före tidtabell för att den var full. Men nu blev det ingen extratur, vi fick snällt vänta på nästa tidtabellstur. Men solen sken och baren serverade Barbro ett glas vin och mig en kopp kaffe.

Men det blkev en lång dag, vilket mina katter noggrant påpekade när jag staplade in genom dörren.

Men Öja är och förblir i mitt hjärta

Incitament för att tvätta fönster

1) Försäkra dig om att solen hinner runt så att fönstren blir flammiga och måste tvättas om nästa dag
2) Välj en dag när du vet att det kommer att bli regn inom 24 timmar
3) Om inte 1) eller 2) fungerar - köp nya gardiner!

Jag har använt mig av både incitament 1,2 och 3.

Har också gjort en arkeologisk utgrävning av kylskåpet och tvättat alla hyllor i diskmaskinen. De arkeologiska utgrävningarna ligger i soprummet, men ordningsman är bortrest så jag klarar nog det utan upptäckt.

Idag har det varit en sådan där oplanerad dag - tog hela förmiddagen att försöka hitta på ett program. Sedan hann jag bara med hälften av programmet, så dammsugningen och dörrarna kvarstår. För gå upp tidigt imorgon, innan jag åker in till stora staden för att  gå på Bondens Marknad och leta nya höstskor. Det senare ska jag dock inte göra på Bondens Marknad. Där ska jag köpa morötter. Eller vitkål. Eller blomkål. Som jag ska stuva och äta med välbehag. Då behöver jag inte ha dåligt samvete, för ingen av dessa maträtter serverades till Ralf. Det var absolut inte accepterat som människoföda!

Men som vanligt är oplanerade dagar dåliga, sorgsamma och smärtfulla dagar.  Men det var skönt att få röja ur kylskåpet iallafall. Och gardinerna är ganska fina!

Barbro funderar på en hund som sällskap

- men de här var nog inte så lämpliga. Indiska - utrotningshotade - vildhundar, som bor granne med tigrarna på Kolmården.

Söta var de dock, och väldigt snabba.

 Jagen går!

 Det låg ett visset löv under vattnet som var mycket intressant för en liten lekfull valp

De verkar ha så roligt....

 ...men det är väl människans sätt att ursäkta fångenskapen

Den här damen är 38 människoår. Det blir väldigt många delfinår

Och många vattenplask blev det

Barbro och jag fällde en tår av rörelse, och Barbro's dotterdotter, som ska söka till Lantbruksgymnasium nästa år, funderar på att byta från hästlinje till delfinlinje

Det går inte bra för alla

Kolla Christoffer i bakgrunden

Variabel geometri

Ralf och jag var några gånger på Kolmården de sista tio åren och Ralf's favorit var rovfågelshowen: Nu är det som allting annat barnifierat med lite väl mycket flåshurtighet - men fåglarna finns ju kvar. Och lite nya element har tillkommit

(Blogger har dj*****lats hela dagen, så jag kan inte lägga in de bilder jag vill och inte i rätt ordning.)

Nestorn i gänget är Pontus, en berguv som vi sett varje gång vi besökt showen. Han har lika ynklig röst som mina katter - neeeeh

 Att försöka fånga en ferrisvråk i flykten är inte alldeles enkelt, åtminstone inte med min kamera. jag tror Mattias Klum har bättre utrustning - för det kan väl inte vara talangen som skiljer?

 Landningsbana 01 i väst-östlig riktning

Variabel geometri - en jaktfalk som anfaller i 250km i timmen. Hon gjorde flera utfall, men som sagt - fotografera är inte enkelt. Men vackert flög hon

Till exempel kan bilden se ut så här när man försöker fotografera någon som flyger i 250 km i timmen

Stolt jägare mantlar över sitt byte - cykeslangen är MIN! Men skötaren gjore ett jyst byte - hon erbjöd kyckling som ersättning och då gick det bra

Visst är hon vacker? Visste ni att jaktfalken har en genomskinlig blinkhinna, så att de skyddar ögat under dykningen men ändå kan se. Likaså kan de stänga näshålorna för att inte luftfyllas. Naturens JAS, där inga ingenjörer räknat på den variabla geometrin, men där naturen har haft sin utveckling

Och så Pontus igen som går in för landning - kolla vingbredden. En sådan här överraskade mig en gång när vi promenerade i skogen - jag dök som som en något klumpig jaktfalk i mossan. De hörs inte när de kommer - men de syns när de kommer i ögonhöjd! 'estanes vad rädd jag blev

Djurbarn

de flesta djurbarn är söta - eller hur?

Han var en tummetott stor och åt med majestätisk aptit

 Klia ryggen!

 Klia rumpan!

 Och vem kan motstå en klättrande, ullig björnunge? Även om mamma ser respektingivande ut...

Tummetotten hade förtjusande små syskon också

 Men Tummetotten vann mitt hjärta. Hade gett bra mycket för att få ta hem det där lilla knytet och klia lite på den där goa runda magen! För att inte tala om vad katterna skulle ha blivit glada...

Kort hjulbas

Matte har bytt balkong. Hon intar frukostjuicen och morgontidningen och kvällens vinglas på grannens balkong. Hon är kattvakt åt Gonzo med hans människor är på kortsemester.

Gonzo tycker att semestern INTE är kort och håller på att kela ihjäl vår matte varje gång hon visar sig. Matte tycker extreeemt synd om Gonzo och tänker inte på att vi minsann är ensamma många timmar när hon envisas med sina utflykter.

Gonzo är en söt liten kisse tycker matte - fast han har lite kort hjulbas. Dvs inte rund, tjock mage, utan bara lite kort hjulbas. Magen blir liksom lite ihoptryckt då'rå...

Splittrad måndag

Att jag var trött efter gårdagens körning runt halva Södertörn är en sak, men jag var och är också känslomässigt trött efter gårdagens utflykt.

Det var roligt att kunna locka ut Barbro på en utflykt där hon inte varit och se henne börja le och skratta och njuta och sniffa på dofterna från havet - men för mig var det massor av minnen. Många gånger har vi kommit inseglande hit efter tuffa kryssar på Mysingen och med ett djupt andetag mottagit friden i den lilla runda lagunen som döljer sig bakom ett nästan helt dolt inlopp. Flera båtar låg där när vi kom (av naturliga orsaker tog det lite tid innan vi kom dit, med improviserad matsäck och efter hastig avfärd) och flera båtar kom in medan vi var där.

Men det var också roligt att återse ett så kärt ställe, där jag inte varit på länge.

Men som jag sa igår, ska jag inte återuppliva massa minnen, så får jag nog flytta till Skåne eller Lappland. För runt här på trettio mils radie - ja, då har nog Ralf och jag varit där på ett eller annat äventyr. Så vart jag än tar vägen blir det gamla minnen.

Efter en sådan där känslostorm, så blir jag ganska håglös och har svårt att ta tag i något. Så det blev Björkvik - igen. Började med att bada. Det har blåst nordligt i snart en vecka, så allt varmvatten har transporterats till Gotland eller något liknande. Tog mig en halvtimme att bli varm efter badet. När jag äntligen började få normal temperatur tornade sig svarta moln upp över solen. Och det blev kallt. T-shirt på. Lunchmatsäck intogs. Kallare och kallare, så efter en timme igen packade jag ihop och åkte. Men ville inte hem. Åkte till Säby och köpte ekologiska grönsaker. Åkte till Eknäs och tittade på gamla sommarstugeområden. Äkte hitan och och ditan, planläst och virrigt.

Typisk känslokollaps i mitt liv - inte  planerade dagar är ett skämt! Då faller jag ihop.

Imorgon är det planerat och jag har gjort matsäck hela kvällen. Det är tur det!

Det är hektiskt att ha semester

- särskilt när änkeklubben har möte.

Barbro palllrade sig hitut i lördags på alldeles eget initiativ. Egentligen skulle vi gå ut och gå, men det var så varmt och kvavt, så vi föredrog luftkonditioneringen i bilen och åkte runt i gamla sommarstugeområden. På bästa kärringvis dömde vi ut ett antal om- till- och nybyggnationer som ju sker här ute där förr var bara små hembygda sommarstugor. Men vi godkände hästhagarna.

Och vi godkände den nya glassbaren vid Bullandö Marina - jestanes. Har fått en ny kaffefavorit - espresso med en klick vaniljglass. Åtföljd av en strut med bananglass och apelsinglass. Var mätt hela dagen, men lagade ändå middag till Barbro, hemgjord tomatsoppa och kalvfärsbullar kokta i tomatsås.

Söndagen innebar ytterligare inititativ från samma källa, men då inkluderade vi änka nummer tre - som bor i Gnesta. Hämtade Barbro i Västertorp, Naima i Gnesta, tillbaka till Södertälje, tvärs över Södertörn på småvägar, ut på Muskö (genom den där läskiga tunneln) och längst ut på Muskö till Tuppudden. Och samma väg tillbaka som dock blev lite längre, mitt i allt prat tog jag fel avtagsväg så vi kom ut på E4:an i Botkyrka istället för i Södertälje. 37 mil - men vi hade en god picknick och en trevlig promenad runt Tuppudden - och kameran låg hemma naturligtvis. Synd det, för Naimas 15-åriga hjärtsjuka hund hade high life därute med massor av roliga upptäckter, lång simtur och och spännande dofter.

Imorgon åker jag och Barbro och ett av hennes barnbarn (hämtas i Vagnhärad, dom håller mig gående) till Kolmården. Ska packa kameran NU!