Aj, aj, aj

Bråka aldrig med en trappa - den vinner alltid och gör dig mer illa än du kan göra den!

Hyfsat skrubbsår - jag landade på kindbenet

 Rundkindad har jag alltid varit men nu ser jag ut som en hamster

Kan dessutom bjuda på en sprucken läpp, men konstigt nog har jag tänderna kvar - ännu..........

Kanske inte så ekomiskt sinnad

- men nöjd ändå

Kemtvätten ringde och frågade om jag skulle ha min matta eller om de skulle skicka den till lumpförsäljning. Den hade jag glömt. En gammal IKEA matta som jag tänkt slänga in på Blocket för 500 spänn.

Nja, den kostade 449:- att kemtvätta så då kan den ju få stanna ett tag tills jag tröttnar på allt katthår den samlar (det är därför den stått i förrådet i ett par år, Ralf nekade dammsuga den till slut.)

Kunde inte låta bli att titta in på Su Casa, shabby chick butiken i samma centrum. Så det bidde en liten skamfilad brudkista också. Det var ju iallafall 50% rabatt, för de stänger på onsdag. Ralf skulle bli tokig om han sett hur jag släpat hem möbler med skamfilade hörn och avskavda hörn. Men jag tycker den är såååå söt. Kolla det lilla extra facket. Perfekt som sidobord och för mina broderier.

Fast egentligen skulle jag spara just nu - vintervarvet ska ha 18000 för vinterns båtplats och ett antal födelsedagar är i antågande. För att inte tala om julen...............

Men den är ju sååååååååååå söt

Matte jobbar hemifrån ida´g

Det är förfärligt slitsamt.

Vi bevakar hemmadatorn och bloggen, medan matte sitter vid skrivbordet med jobbdatorn och telefonen.....

Tackar som frågar

Jodå, semestern började med två veckors intensiv kortisonkur i tablettform, kombinerat med en ökad dos Alcasol.

Min underbara, positiva Alcasol med texten "motverkar tarminflammation och kancer". Med just den stavningen.

Fick dock tillbringa semestern med ett visst fullmåneansikte, kortison drar på sig massa vätska.

Min läkare på Ersta mag och tarmcentruk säger att Ulcerös Kolit inte reagerar på stress, vare sig fysisk eller emotionell. Kanske inte det, men mitt värsta skov hade jag efter Ralfs allra första cancervinter, och återfall har kommit tillsammans med hans canceråterfall. Så jag har min egen teori, jag.

Men nu är magen lugn, nu är det bara mitt sönderslagna ansikte som ska helas. Att ramla platt fall när man springer UPPFÖR en trappa och ramla och ta emot sig med okbenet och käken, eftersom händerna var nedgrävda i handväskan - tja, såg ju inte så rolig ut när jag stormade in på mitt kundmöte - och inte har det blivit bättre under dagen....

Alltså - 2011 ÄR ett riktigt skitår!

Så nära och ändå inte

Inatt satt Ralf i soffan medan jag serverade honom och några andra dimmiga gäster lite kaffe. Vi pratade och skrattade om den andra Ralf, han som var dum nog att gå och dö och som inte var här och hjälpte mig när jag skar av mig halva pekfingret i lördags...........

Att bryta ihop över det lilla

Det är fascinerande över vad små irritationsmoment kan få mig över kanten. I lördags skulle jag göra en provencalsk grönsakstårta och när jag skivade löken, lyckades jag skiva ett finger också. Ymnigt blodföde uppstod.

Det är ingen katastrof i sig - men situationen av att ensam, mitt i matlagningen, försöka förbinda ett skvalande finger, fick mig att högljutt förbanna mitt öde som ensamstående. Ett finger blöder rätt bra och att se effekten av vad detta gjorde för mitt nyskurade badrum, när jag försökte trolla fram plåster och kirurgtape med en hand, var rätt ödeläggande för mitt humör. Dessutom hade jag en deg på jäsning som jag visste att jag snart måste stoppa fingrarna i.

För ett par år sedan skar jag av hela fingertoppen på samma finger. Ralf rusade upp ur sängen (tidig morgon var det) lappade och lagade, plåstrade och förband och tröstade och skällde med samma fermitet. Vad jag saknade det just i lördags. Ensam är inte alltid stark!

Idag lyckades jag dessutom slita upp såret igen idag, när jag skulle hänga upp mitt nytvättade, VITA överkast.......

Men visst är det konstigt att det är de små motgångarna som kan bli gigantiska en lördagkväll?

Får man vara lycklig?

Vissa dagar vandrar man på med iallafall ett litet välbefinnande. Lycklig är kanske att ta i - snarare att jag är lycklig att jag någorlunda fungerar. Inte säger Malmskillnadsgatan till taxichauffören när jag ska till Mäster Samuelsgatan. Inte tappar bort mina nycklar. Inte glömmer det mest elementära som finns mitt framför mina fötter.

De dagar då saker fungerar och jag dessutom orkar titta framåt, det är väl det närmaste lycklig jag kan komma just nu. Och det är ett stort steg bortom det stadiet där man bara fungerar, då man ser framför sig ett oändlig räcka av arbetsdagar, tomma helger, mörka kvällar. Utan orkar se framför sig ett eventuellt nytt boende, nytt fritidsliv och ett liv utan den där förfärliga svarta ramen som funnits mer eller mindre närvarande sedan en oktoberdag 1998, när Ralf kom ut från läkarrrummet på Sofiahemmet med orden "du har rätt, jag har cancer".

Men - de dagar när man försöker se bortom tomheten - då drabbas man av dåligt samvete!  Visst är det konstigt?! Vad Ralf skulle bli arg om han hörde det!

Rindö

Otaliga är nog de gånger som Ralf och jag kört tvärs över Rindö mellan två färjelägen. Idag parkerade jag vid nedlagda militärkaserner och tog första lilla skogsväg in i det okända.

Och då visade det sig att det fanns många, långa grusvägar att välja mellan, kantade med fina grosshandlarvillor och söta stugor

 180 grader runt var vägen ett himmelrike av grönska och okända marker - så den vägen valde jag

 För att strax mötas av denna utsikt

 Utsikten visade sig leda till en strand - och jag hade baddräkten hemma och handduken i bilen. För badbart var det när man kände lite på vattnet

 Tänk, så sent som igår fick man tända lamport mitt på dagen för att få lite ledljus under dammsugning och golvvask. Och idag ser det ut så här

 På ena sidan stigen var det en oforcerbar bergvägg, krönt av militärt stängsel

 På andra sidan stigen, var denna lilla idyll. En sittplats att njuta av ute "in the middle of nowhere". Lappen som hänger på stolen säger "snälla, vattna blomman vid behov, vattenflaska står i busken till höger". Idyll!!

 Stannade vid fortet för en lunch och begrundade den branta backen upp till toppen. Kanske........

 The lonely ranger's lunch. Både brödet och vattnet var fortfarande djupfrysta när jag packade upp lunchen, så de fick ligga i solen och tina en stund. I bakgrunden syns Åkersberga!

 Så medan lunchen tinade stönade jag uppför backen. Den är brantare än du tror!!

 Men jag har bara släpat mina egna kilon, varav en del onödiga sådana, uppför backen.Vilka var de som -för en spottstyver och hetsade av hårda ord - som släpade upp alla stora stenar, högg dem till passande storlek, lyfte upp dem och passade in dem, för att bygga fortets höga vägg?

 Blomsterprakten är något mindre nu,  än för två månader sedan. Man får titta noga för att hitta dyrgriparna

 För mest är det torkade gräs och utblommande örter - naturen går mot stängningsdags!

In the early morning rain............

Bezzie hjälper - halvhjärtat - matte att spela kort (Matte leder stooort)

 Den här killen har en megastor hårboll i stoppläge. Om inget händer över helgen, kan matte se fram emot en härlig veterinärräkning på måndag. Det är tvärstopp - men han äter och dricker och är pigg i övrigt...

Matte, jag är skitnödig och spyfärdig - gör något!!!

Matte har ont i själen och ska ta på sig seglarjackan och ta en timmas hård stavgång!

27 år

Idag kl 14 är det 27 år sedan Ralf och jag, lagom fnittriga och nervösa, sa ja till varandra i det vackra vigselrummet i Stockholms Stadshus. Därefter åkte vi Waxholmsbåt till Waxholm och åt middag.

Innan själva vigseln ska jag berätta om någon annan gång, det var kanske inte riktigt de normala förberedelser som en brud numera verkar genomleva. Men jag hann duscha och slänga på lite mascara iallafall.

Idag kl 14 satt jag och kollegan inlåsta i ett mötesrum och gick igenom faktureringsproblem. Ikväll, istället för att äta middag, var jag till Minneslunden med en rosa ros till mitt hjärta.

Sedan är det nog bara att konstatera att man hinner ändra sitt utseende på 27 år - men en sak har jag med glädje konstaterat. På alla bilder som följer oss igenom 27 års äktenskap och 30 års förhållande, har vi behållt skrattet och alla leenden. Vi har alltid haft ett leende till övers för varandra och ett skratt att dela även under den blekaste vardag. Det kan inget cancermonster ta ifrån mig.