blev den, vår något bortkomna promenad i Tyresta Nationalpark på 1:a maj
Det var inte årets första fjäril, men den som villigt lät sig fotograferas. Senare såg vi en sorgmantel också
Urskogen var verkligen urstor och mäktig och imponerande
Rinnande vatten fanns det gott om, snösmältningen pågår fortfarande
I min iver att fotografera vatten höll jag på att trampa på två grodor som var upptagna med sig själva, so to speak. De tog sin tillflykt till bäcken - nja, att bedriva älskog i rinnande smältvatten verkar inte lockande
Här sjöng bofinken så vackert medan vi balanserade över gångbroar som täckte sankmarken
Överexponerad är bara förnamnet på den här bilden, men snön hade gått hårt åt skogen i vinter, det låg hundratals fallna, avbrutna träd och grenar på vägar och gångstigar
Sedan kom vi till dödens fält. Nog för att man noga läste och följde med i rapporteringen av den stora skogsbranden 1999, men jag kunde aldrig drömma om hur stort området var som brandhärjades
Nu var de brandhärjade träden alldeles silkesgråa och lena och framförallt - jättemånga står fortfarande upp, även om detta är en fallen hjälte. Förresten, ser du urödlan??
Och ser du ormen??
En ent? Den enda vi såg som dessutom lyckats få behålla sina grenar
Och så helt plötsligt tog brandoffren slut och en övergången mellan de sista hjältarna och den skonade skogen var spikrak
Sådana här hjälpmedel uppskattas av äldre damer
De allra första - som visade sig vara hundratals i slänterna
Det var nog när vi beundrade blåsipporna som vi glömde kontrollera riktningen och de olika alternativen av gångstigar.
Skickligt att parkera bilen vid Tyresta och komma ut i Tyresö - inte.
Lite möra var vi efter sex timmars terränggående men vi hade ju matsäck och massor av gott humör.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar