Jobbe?

Jo, jag spelar inte på Keno, så jag har jobbat idag. Å andra sidan så har jag själv ställt till röran som råder, så vem är mer lämpad än jag själv att reda upp den. Till våra IT-konsulters förtjusning, eftersom det praktiska arbetet faller på dem.

Jag hade planerat så bra. Eftersom felsökningen inte kräver, iallafall i steg ett, mer kvalificerat arbete än att plocka fram ett antal underlag och skriva ut dem, så tänkte jag att det kan jag göra medan jag lyssnar på säsongens första "Sommar" och Mark Levengood. Ha!!!! Den brandväggen vi har på jobbet är extremt effektiv. "Ljudet fungerar inte" var allt svar man fick.

Så nu lyssnar jag på Mark Levengood från P1's hemsida och försöker skriva samtidigt. Går så där - men början på programmet lovar mycket gott.

Istället plockade jag fram min Ipod, pluggade in hörlurarna och började trycka på "print" fler gånger än jag vill veta. Samtidigt som jag lyssnade på Cornelis Wreeswijk. Problemet med Cornelis är att det är så förfärligt mycket, blues, jazz och sångglädje så det är svårt att inte sjunga med. Nu är ju inte min sångröst sådär välutbildad, liksom min tonsäkerhet, med hörlurar i öronen blir det inte bättre. När man då sitter i ett jättestort, jätteöde kontorslandskap alldeles ensam gäller det att inte brista ut i allt för stora sånguttryck. Man vet ju aldrig när Securitasvakten kommer på sin runda, och man vill ju inte skrämma livet ur de små liven, när de nu har fått ett sommarjobb.

Nåväl, det kom aldrig någon Securitasvakt, men Cornelis bjöd på många tänkvärda ord, som ibland sliter i hjärtat, ibland läker själen. Men jag håller med honom i Turistens klagan - så länge det finns ungar så finns det hopp. Lite ologiskt mitt ibland allt annat. Sedan spelade jag Ella Fitzgerald och det är inte alltid bra för en värkande, sörjande själ.

Min främsta fundering just nu är när man slutar ha dåligt samvete? För varje steg jag tar för att försöka hitta mitt eget liv och mina egna rutiner, så värker samvetet. Den här sången tyckte Ralf om, Ralf hade tyckt att det var mysigt att sitta på en uteservering på Götgatan ochdricka en öl och titta på folk, när solen sken. Fast just idag hade det inte varit aktuellt, för då hade vi inte varit på Götgatan och druckit en öl. Vilket "Ångbåtsblues" påminde mig om. Dessutom - efter 30 års samvaro så är det svårt att hitta egna rutiner - vi har liksom gjort det mesta tillsammans. Och för Ralf var tillsammans ledordet i ett förhållande - man gör allt tillsammans.

Igår körde jag Barbro till Gnesta, men innan vi stack iväg släppte vi in städerskan i hennes gamla lägenhet som hon nu lämnar efter 36 år. Utanför porten stannade Barbro upp och tittade på en blommande jasminbuske med orden "det har jag aldrig sett - jag har aldrig sett Stockholm i sommarskrud, för vi har alltid varit i Värmland då".  Det är samma känsla jag försöker inbilla mig, fast i vårt fall är mantrat "det gjorde jag aldrig, för vi var alltid ute med båten varje helg och semester". Tro mig, det var underbart, så länge Ralf var frisk och orkade, och vi har haft fantastiska stunder. Jag saknar dem så bittert. Just därför försöker jag nu koncentrera mig på det jag inte gjort för att vi alltid var ute med båten. Som ersättning.

Fast med ett annat språkbruk kan man kalla det substitut.

Nåväl, jag slipper iallafall ha dåligt samvete över att jag jobbade idag. Och imorgon, för den utprintade högen med felaktigheter ligger i en kasse i hallen och tittar uppfodrande på mig varje gång jag går förbi

Att sova middag i förpiken var en favoritsysselsättning, iallafall de sista åren av båtlivet