I drömmar märks vår längtan

Nu har jag drömt om Ralf i två nätter i rad. Båda nätterna om resor, avsked, smärta - och mat. Jag lever fortfarande i traumat av att han svalt ihjäl. Så inatt försökte jag få tid att springa hem och göra stuvad potatis till isterband. Allra sista gången Ralf åt någonting med någorlunda behållning, så var det lite isterband när han låg på Saltsjöbadens rehab. Dessutom åt jag på restaurang tillsammans med en liten tjej, och vi väntade på Ralf. När vårt sällskap kom var han jättesliten, trött - och ville inte äta.

Det är inte Ralf jag ser i mina drömmar, det är inte hans utseende - han finns bara bakom mig som åskådare och övervakare. Igårnatt åkte vi i ett rusande tåg i en mörk tunnel, det gick bara fortare och fortare och ibland nedåt, och jag var den som var rädd. Till slut kom vi till en stor, kall station där vi skulle vänta. På något. Då ringde klockan.

Kanske ska ta och skaffa mig en drömtydare.

Och - jag drömmer ganska ofta, men kommer vanligtvis bara ihåg ATT jag drömt, men mycket vagt vad. Nu kommer jag helt plötsligt ihåg hela sekvenser.............