Att acceptera

Det börjar frågas runt om vad man ska göra på semestern. Mitt udda svar är "acceptera" - eller för att inte få människor att inte ramla baklänges - "bara vara", eller för att det är enklast - "ingenting och så lite som möjligt."

Jag kan inte fortsätta som jag gör nu och bara borra ner huvudet och köra. Tempo, tempo, tempo, inte tänka, inte känna, inte stanna upp och inse vad som hänt mig.

Det finns dagar då jag inte vågar titta på de fotografier av Ralf som står framme, för jag är rädd att brista. Jag har konstant projekt på gång, något som måste göras. Inte sitta still, inte låta hjärnan vila.

Nu är inte min hjärna så effektiv som jag tror, jag gör fel, jag missar saker, ett vanligt tecken är att jag gör fem saker samtidigt utan att komma till slutet på något.. Nu är det hysteriskt på jobbet som vanligt i maj och juni, alla projekt och implementeringar ska vara klara innan midsommar, engelsmännens och våra semesterplaner krockar alltid. Så jobbet minskar ju inte stressnivån precis.

Men även hemma så snurrar det i livsfarligt tempo. Ibland måste jag skriva att göra listor även hemma, för att få någonting ur händerna, eftersom jag varje dag när jag inte ska till jobbet vaknar med tempot av att idag ska jag göra och göra och göra och göra. Till slut måste jag erkänna att du kan inte göra allt detta på en enda dag. Just nu bubblar paniken, för klockan är kvart i tio och jag har inte ätit frukost ännu - hela dagen går ju!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inte att förglömma är ju att jag höll det här tempot under Ralf's sjuktid också, dock av orsaken att det var enda sättet att få vardagen att fungera.

Till mitt försvar ska jag säga, att jag alltid haft de här tendenserna, men då hade jag en person hemma som sade stopp! Nu har jag inte det längre.

De senaste kvällarna har jag iallafall suttit på min balkong och läst en stund (om jag fått låna läshörnan av katterna). Och igår plockade jag fram mitt broderi igen! Det gjorde jag ganska strax efter att Ralf lämnat mig, med tanke på att det brukar vara en bra terapi. Vilket bakslag det var!! Om så någon hade hotat mig med pistol, så kunde jag inte applicera symbolerna på mönsterarket till  hur jag skulle verkställa dem på tyget. Jag kunde inte översätta färger, se var i mönstret jag var, vad jag skulle göra i nästa steg. Jag kunde inte ens se tyget klart. Det var bokstavligen TVÄRSTOPP!

Det var ett bra exempel på att hjärnan egentligen säger samma sak - TVÄRSTOPP! Back off!

Så det är vad jag ska göra på min semester! Back off!! Bryta ihop! Gråta en skvätt! Frossa i gamla fotografier och minnen! Besöka kära platser! Och brodera färdigt, efter det här projektet har jag en hel korg med projekt. Får se vilket barnbarn alternativt barnbarnssambo som drabbas av denna julklapp....

Efter att ha svamlat runt detta ämne onödigt länge, ska jag nu ta och torka alla köksskåp och köksluckor. Herregud, jag har inte gjort det sedan före jul, hela våren har ju varit upp och ner. Tusen tack för att det regnar så att man kan vara inomhus utan dåligt samvete.

Fast först ska jag nog ta en promenad, har nog sovit väldigt spänt inatt för axlar och nacke stormvärker. Och då kanske jag ska gå och uträtta lite ärenden också.

Eller ska jag ta bilen och åka och titta på det nya bostadsområdet vid Grisslinge. Eller så kan jag..........

Jag ska iallafall ringa ett samtal till den som senast i familjekretsen har fått sin cancerprognos. Sedan kanske jag sätter mig ner och broderar en stund......