Vårdträd

Det är tur att jag inte ärvt massiva mängder av mark och egendom att vårda, jag har fullt upp med det jag har.

Till exempel mina vårdträd. Ralf deklarerade mycket tidigt i vårt förhållande att han var inte mannen som bodde i radhus eller villa, fanns inget som lockade honom i det. Men ändå skojade vi om att OM, så skulle Ralf ha en stor syrenberså.

Nu blev det inte så, men ett syrenträd blev det, när vi fick en balkong.

Efter fem somrar tog det upp en tredjedel av balkongen, så i höstas klipptes det ner ända ner till stammen. Ralf trodde nog i all tysthet att jag mördat det. Men det kom tillbaka i våras med många nya, gröna grenar, dock har det inte blommat i vår. Men den fick nytt boende runt fötterna, först i höstas i en - FORTFARANDE- för liten kruka och nu i vår i en ÄNNU större. Den gick inte att lyfta ens för två....

Nu, äskling är ditt syrenträd hela husets vårdträd. Igår så planterade vi om det i fri jord utanför porten, Lennart och Allan och vår nya granne hjälpte mig, och Linda ansade efteråt. Ett riktigt grannsamarbete och nu kan jag hälsa på ditt träd varje gång jag kommer hem - och det kan få breda ut sig i full frihet och prakt!
Och inte kan jag flytta nu, då ditt träd står kvar permanent

Nu har jag större bekymmer med familjen Holm's andra vårdträd, din mammas benjaminfikus. För de oinvigda - detta träd har en historia. Varje år hade Ralfs mamma stor julmiddag sista söndagen före jul. Då kom ALLA, tre barn med respektive (och ibland före detta respektive), åtta barnbarn med så småningom åtta respektive och de sista åren nästa generation - ett antal barnbarnsbarn. Vi var fyra generationer runt bordet - som tog upp hela lägenheten på Mosebacke torg, jag lovar att det var en del avancerade logistikövningar för barnen med respektive de sista åren. För att inte tala om disken efteråt.............

Varje år fick farmor - allmännt omtalad som Gammo, dvs gammelfarmor - en stor julkorg av Ralf's barn. Ett år när hon skulle slänga den, så hade en liten benjaminfikusgren slagit rot. Så Gammo, som INTE var känd för sina gröna fingrar, petade ner den lite pliktskyldigast i en kruka med jord. När den var sisådär en tre decimeter hög fick jag ärva den för då var den för stor, tyckte Gammo. Nu är den en träd som följt oss genom fyra boenden. Vi har faktiskt sågat ner den till lämplig höjd ett par gånger, när den hotat ta över hemmet.

Nu har den stått i samma kruka i iallafall mer än sex år, så i våras fick den ny kruka och ny jord runt fossingarna (den fick ärva syrenens för trånga korg). Sedan dess har den tappat blad och varit allmänt ledsen. Vet inte om den hjälper Magou att sörja.... Eller att jag flyttade på den till vad jag tycker är en perfekt plats för den.

Nu har jag klippt bort massa torra grenar, gett den gödning och flyttat tillbaka den till den plats den verkar föredra - fasiken också att man måste möblera runt blommorna, inte tvärtom. Och så får jag be en stilla bön att den piggnar till, annars kommer väl både Ralf och Gammo och spökar för mig.....