Efter att under vecka ett varit däckad av en förkylning och under vecka två varit mer än däckad av förkylningsastma, värre attack än jag haft på månget gott år, vågade jag mig idag, iklädd alla astmasprayer som finns tillgängliga, ut på en liten vårpromenad.
Följandes Oves öden och äventyr i hörlurarna, väcktes jag ur radhusidyllens små sorgeämnen av klapprande hovar - och se där nere vid Farstadal kom det en indianhäst i full galopp - utan indian.
Vad gör man - jo, man ställer sig mitt framför skenande häst och säger lugn, lugn, så, så och lite annat dravel. Antagligen stannade hästkräket av pur förvåning eller chock. Och även om han flämtade efter galoppen och även om ögonen rullade misstänksamt så stannade han. Jag med, och jag vet inte vem som såg dummast ut.
Lång historia blir kortare - från radhusen kom dam med ridvana nerstormade och besteg hästen för att skritta ner den till lugn (hennes uttryck) medan jag med astmaflås störtade iväg för att hitta ryttarina. Ett antal skräckscener såg jag för mitt inre, innan jag hittade förtvivlat flickebarn bortanför slottet mot Gottholmarundan. Tur att det bara var en två kilometer att småspringa, för min syreupptagningsförmåga hade försvunnit efter de första 500 meterna.
Nåväl, ryttarinnan mådde bra förutom att hon var hysteriskt orolig för sin häst, den ridande hjältinnan kom sakta skrittande just när jag samlat ihop ryttarinna utan häst och ridande kamrat med häst, och dessutom kom inringd mamma med kompis i bil.
Sedan fick ryttarsällskapet ta hand om sig själva medan jag stöttade mig på en lyktstolpe och ägnade mig åt djupandning och astmasprayer ett tag.
Men jag har i alla fall stoppat en skenande häst!!!
Wow, impad! :-)
SvaraRadera