En vecka när jag gått ner mig alldeles, har inte promenerat, inte gått på vattengympa, inte städat, inget alls.Skiter i arbetsplatsklassikern och prestigen och vikten.
Läste mina uppdateringar från den här veckan för ett år sedan, när Ralf var nyopererad. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bära honom igenom? Hur kunde jag inte se vad som höll på att hända?
Det är väl de som gör mest ont - att jag inte kunde tackla Ralf's rädsla för vad som höll på att hända, utan bara körde på som vanligt. Bara jag får honom att börja äta så att han får lite styrka, blir allt bra.
Så banala saker man hänger upp sig på, när världen rämnar framför ens fötter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar