Hade en liten SMS konversation med en av sondöttrarna idag, och hon avslutade med några kloka ord "Tiden läker inte alla sår, man lär sig bara att leva med dem". Stor insikt av en så ung dam.
Nu är alla uppgifterna för bouppteckningen inlämnade, min nogrannt sammanställda pärm visade sig bara behövas till en tiondel. Två barn i form av Tony och Mats var med och stöttade, vilket innebar att jag kunde hålla garden uppe och skratta och skämta, annars hade det lätt blivit en mer tårfylld historia. Det river och sliter varje gång man ska inse varför man sitter där.
I måndags kom beskedet att vi får sprida Ralf's aska över öppet vatten. Nu ska vi bestämma datum, få ett intyg från begravningsbyrån och åka till krematoriet för att hämta urnan. Det var en liten brottningsmatch att få reda på var askan fanns, men det är nu löst. Ralf är kremerad i ett krematorium som ligger på en mycket vacker kyrkogård med stor frid och ro - och där hans mormor och morfar ska vara begravda. Ödets nyck.
Vartefter varje punkt på att-göra listan prickas av ökar paniken. Det är ändå uppgifter som hållit mig gående - även om mycket gör ont - och jag börjar inse med fasa att - sedan då?? Vad ska jag göra sedan då? Jag kan ju inte stå med huvudet i en rabatt för jämnan. Eller bryta ihop lite elegant på bussen på vägen hem, vilket hände idag.
Visst, man lär sig leva med dem. Men på vilka villkor?
Du kommer att fylla dina dagar. Även om det inte sker idag och inte i morgon.. det går sakta men säkert. Utan att man egentligen vet hur det gått till och när det egentligen hände så är dagarna till sist fyllda med nya upplevelser och nya vanor uppblandade med kära gamla minnen som inte längre gör ont.
SvaraRaderaRätt vad det är så kommer du att märka att du har ett nytt liv och det nya livet är trots allt inte så dumt... men det sker inte i dag och inte i morgon heller. Men det kommer....
Ninnie