Två månader - två eoner

Två månader, vad är det? Några sekunder som bara svischar förbi mellan jobb, städning, handling, matlagning, sortering, tvätt, vårrustning.

Eller en tid som är som ett stort svart hål, en tid som är minst två eoner, en tid som bara inte finns.

Det är svårt att hitta sig själv i allt det här, på något sätt så är tiden bara ett stort svart hål. Det känns som ofantlig tid sedan Ralf lämnade mig, en tid som också äts upp av diverse praktiska och administrativa uppgifter, jobb, fritid, åtaganden, sociala kontakter (jag är inte helt bra på att upprätthålla dem ännu, men jag jobbar på saken) - tid som är ett svart hål utan minnen. Fråga mig vad jag gjort och svaret är - vet inte. Bara genomlidit.

Men i normal tid, så är ju två månader ingenting. Men det är inte normal tid, det är den längsta tid under den kortaste kalendertid jag någonsin upplevt. Om jag skulle placera den här tiden i någon form av tidsaxel så är varje sekund en motsvarighet av två månader.

Jag jobbar. Jag skrattar. Jag planterar blommor. Rensar ton med ogräs. Jag till och med går och tittar på lite nya möbler att möblera om med. Tar motionspromenader i tidig morgonstund. Jag tvättar (men glömmer vika och hänga och stryka och plocka in tvätten). Fyller på kattmat och gör ren vattenfontän och tömmer kattlåda. Byter sängkläder. Köper nya kläder till mig själv. Lagar mat och äter. Sover till och med ibland. Jag tittar inte på ishockey-VM. Det är så förbenat tråkigt att göra på egen hand utan att ha något att kommentera till och med.

Det låter ju normalt - eller? Ibland undrar jag. Andra människor som har sorg som jag hört talas om sitter hemma och gråter och är handlingsförlamade. Jag har aktiviteter från arla morgon till sena kvällen, när jag stupar. Men det hjälper inte.

Två månader - en kiss i Nilen och en ocean av saknad.

Var till Ingarö kyrka ikväll och tände några ljus. Någon annan sörjande hade placerat nyplockade gullvivor i en vas i minneslunden, så jag fick ett hugg i hjärtat. Det måste jag också göra, blir att plocka i helgen. "Vår" kantor var där och övade. Jag hörde aldrig att han sjöng med i psalmerna under begravningsgudtjänsten (men jag har bara kortfattade minnen från den stunden). Det var dock skönt att höra att han sjöng bra - Ralf var noggrannt med sådant (utom en och annan midsommar då'rå)

Imorgon ska jag åka med kameran till affären - får se vad för garantier och möjligheter jag har att få den fixad. Gärna på en gång.................. Jag ska ju på kosläpp på måndag!! Apropå normala aktiviteter......