Min kompis Oliver

bor tvärs över gården och vi brukar träffas över någon rabatt då och då och byta tankar om livet. Oliver tillhör dem som har mycket tankar om livet och med ålderns rätt, så delar han frikostigt med sig av sina tankar.

Det var i mars som vi råkade träffas lite oförhappandes på gården, och Oliver hade en stor nyhet som han lite andtrutet måste få dela med sig av, "Kathleen, Kathleen, vet du att Ralf är död?" Ja. Oliver jag är smärtsamt medveten om den saken....

I lördags spatserade han runt med  händerna i byxfickorna och agerade arbetsledare under gräsmatteutrullningen. I söndags gjorde han samma runda, fortfarande med händerna i byxfickorna, lite lätt svankryggig och med auktoritärt putande mage (som han inte har, han är en sticka). Samt lät myndigt omtala, där jag låg på knä och skar rent skarvar, "att idag har jag inte tid att hjälpa dig, för jag ska på kalas". Tack för informationen.

I lördags kväll kom Oliver och hans äldre släkting förbi - hos mig finns ju mängder av basilika som väntar på utplantering, och de hade glömt att köpa. Tacksam att bli av med åtminstone en kruka, valde vi ut lämplig planta, klappade katt, pratade hund, och livet i allmänhet. När Oliver skulle återgå till sina grillade korvar, vände han sig om i trappan och förkunnade med stort allvar:
- Kathleen, i jul måste du julpynta alldeles själv när Ralf är död. Men om du inte kan det, så kommer vi och hjälper dig.

Mitt ansiktsutryck blev antagligen lite spänt, för dels får man inte skratta en femåring rakt i ansiktet, dels var hans mors ansiktsutryck rätt underbart. Hade hon fått strypa honom där och då, hade hon gjort det!

Min kompis Oliver - när han var tämligen nyinflyttad för sisådär två somrar sedan, satt han i bilen och sade till sin mamma:
Jo, mamma, du vet, min kompis Kathleen.........

Sådana kompisar ska man vara rädd om!!