Ledsna dagar, sorgsna dagar och bara tomma dagar

Först vill jag tacka Ninnie, för din kommentar förra lördagen. Det värmer mitt i all sorg, att min blogg förmedlat mina outsägligt varma känslor för den man jag delat mitt liv med i trettio år (nästan). Det är så lätt att det istället kunna bli något som bara framhäver min egen roll i den kamp vi genomlevt, när det varit Ralf's strid som varit det viktigaste. Samtidigt så är det viktigt att spegla verkligheten - allvarlig sjukdom drabbar inte bara den sjuke, utan även de runt om, partner såväl som barn och barnbarn.

Min monumentala sömnbrist som jag måste ha haft, börjar sakta försvinna, de senaste nätterna har jag sovit fyra-fem timmar i sträck, inte bara ramlat ner i ett svart medvetslöst hål någon timme då och då.

Jag menar inte att jag vill städa undan Ralf,  han finns överallt. Men vissa saker gör för ont att ha framför ögonen, dit hörde hans kläder och dit hör hans skrivbord. Innehållet från det är nu undanplockat i en låda, som står undanställd. Så småningom ska den gås igenom i detalj, och vi får bestämma hur vi vill göra med de minnen som finns samlade däri. Det finns mycket småsaker som Ralf tagit reda på från sin farfar (en central figur i Ralf's liv) och farfarsfar och som därmed tillhör familjen Holm's historia. Det är saker som måste fortsätta vårdas. Ibland har jag ju skämtsamt kallat mig för Familjen Holm's museiföreståndarinna, jag får fortsätta ha den rollen ett tag till (hoppas jag).

Efter en sådan pärs, hamnar man lätt i en ny psykkollaps en stund, särskilt som jag vid städningen hittade ett telefonnummer jag behövde ringa. Ralf har en kollega från sitt sista jobb, som han skämtsamt kallade Tant W - hon var exakt tre dagar äldre än Ralf. Tant W är född på Nobeldagen, Ralf på Luciadagen. Numera hade de bara kontakt en gång per år, Ralf ringde på hennes födelsedag, Tant W på Ralf's födelsedag, tre dagar senare. Så mitt i städningen ringde jag Tant W och berättade vad som hänt, det var nog inte så välbetänkt, för det blev en mer tårdränkt berättelse än jag tänkt.

Jag har också varit "Lost in Tensta". Åkte till Inkan's femtioårsfest en stund på eftermiddagen, men att snurra runt i Tensta för att hitta rätt adress tog nästan lika lång tid som själva deltagandet i festen. Ska berätta i detalj en annan gång.

Dagarna går, ibland är det ledsna dagar, ibland är det sorgsna dagar, ibland är det bara så fruktansvärt tomma dagar. En sak är säker - det här har varit den längsta veckan i mitt liv.

Imorgon är det Nyköping och Bomässa som gäller, Jennie ska följa med. Om hon är vaken vid tio, vill säga, för det är utekväll ikväll.......... Och imorgon finns dödsannonsen i DN - då är det svart på vitt, då är det ingen mardröm längre