Vilken natt

Inatt har vi max sovit två timmar. Ralf kan inte ligga ner, så fort han ligger ner kräks han, eller rättare sagt,han försöker kräkas. Han klagar på att han har en tablett sitter i halsen och rinner. Det började med halsbränna, vilket också tvingade upp honom i sittande ställning, i min allvetande vishet gav jag honom en vanlig tablett mot halsbränna. Hur bra gick det?

Ligga tre minuter, sitta på sängkanten en kvart, ligga tre minuter, sitta på sängkanten en kvart, vackla in i vardagsrummet, sitta i fåtöljen en timma, tillbaka till sängen, ligga tre minuter, sitta på sängkanten en kvart.

En gång ramlade han med buller och brak, en gång gled han ur fåtöljen, vilket var min eget fel. Men med uppbådande av sina sista krafter har han med min hjälp tagit sig upp igen.

Dessutom har han nu nästan slutat äta, för att det tar emot i halsen. Det måste vara något i halsen, hesheten är ju också något som kommit senaste veckan. Dessutom har han ont i ett revben bak i ryggen. Men med två fall och konstiga sovställningar kanske det kan finnas en naturlig förklaring till det.

Vid fem tänkte jag att jag ringer ambulans och Hematologen och säger att nu kommer vi, jag kan inte ta ansvar för det här längre. Men idag är Anders begravning och jag vet hur hysteriskt viktigt det är för honom att få säga farväl. Så nu funderar jag på att åka på begravningen och därifrån till Karolinska.

För att klara det här behöver jag
- en sjukhussäng som jag kan höja och sänka och ställa in huvuddelen på
- sjukvård i hemmet.

Imorgon har jag i och för sig date med en distriktsjuksköterska och läkare som ska komma hem och göra en bedömning. Men jag vågar nog inte vänta så länge. Annars har det varit det som hållt mig uppe.

Har också fått prata med kirurgen och följt upp vad hon sade till Ralf när hon ringde. Hennes bedömning är att han haft den här magtumören i flera år, tarmcancer växer väldigt långsamt. Det motsäger totalt den bedömning som röntgenläkare på Nacka har gjort, som säger att datortomografin i november var helt ren, medan en åtta centimeters tumör fanns synlig i januari.

Hursomhelst, finns det några små dottertumörer, och överenskommelsen med Hematologen är att han skulle ha fått en omgång cellgifter för mantelscellslymfomet nu och sedan cellgifter för tarmcancern. Men när jag berättade vilket tillstånd han befinner sig i, så backade hon betydligt och diskussionen hamnade runt pallitativ vård istället.

Inatt stönade min man "varför måste mitt liv ta slut på det här sättet". Svara på det, om du kan!