Och arga dagar!

Visst är det härligt iallafall att det är vår, att det blir varmare och ljusare - man blir så glad.

Jag förstår, accepterar och uppskattar att det är ett försök att trösta, när man säger så.
Men det finns ingen, absolut ingen, som väntade så ivrigt på våren som Ralf. Från att ha ha genomlidit en murrig höst och - om det var en riktig vinter med snö och utomhusmöjligheter - någorlunda accepterat vintern, förvandlades han till en sprallig farfar när våren kom. Jag är som en pojke, fast farfar jag är, sjöng Calle Schewen, och det citerade Ralf ofta. Våren botade allt, lovade allt, var ett nytt äventyr varje år. Första tussilagon, blåsippebackarna, fågelsången, och vårklädda flickor med löfte i blicken.

Själv har jag alltid murrat ihop mig på våren och lidit av vårsolen som visat på vinterblekhet, smutsiga fönster och dammfläckar som barmhärtigt dolts av vinterglåmigheten.

Därför känns det så orättvist att Ralf gick bort just när våren började anas i luften, en av de sista tjurkalla dagarna, även om solen sken den dagen. Första ihopbrytet var faktiskt i bilen på vägen hem, när jag såg att snön redan försvunnit i söderbackarna de dagar vi suttit och vakat över honom.

Så därför är det arga dagar ibland, när jag är arg för att han inte fick uppleva en vår till. Bara en!!

Nu ska jag vara en god medborgare, duscha och åka till jobbet.