Jag plockar bitar av Ralf ut ur mitt liv - men behåller allt det kära.
Det är väl en naturlig process för alla som förlorat en när och kär, men upplevelsen är där och gnager och biter.
Med gråt i hjärtat lämnade jag igår in tre par glasögon till Synsam för vidare befordran till behövande hemlösa. En god gärning som Ralf absolut ger sin support till - men glasögon är väldigt pesonliga. Åtminstone när man ser det kära ansikte som burit dem framför sig. Alla diskussioner vi haft om läsglasögon, TVglasögon, progressiva glasögon, polariserande glasögon. Ralf hade lite svårt att bli nöjd med sina glasögon och vi har nog lagt ut en ansenlig mängd pengar på dem de senaste åren. För att inte tala om bågar - de är bara några av de dyraste designerglasögonen som gör bågar i storlek för en fullvuxen man.
Ack, vilket kärt besvär och jag hade gärna gjort om tre sådana besök, hellre än besöket jag gjorde igår.
Vartefter jag plockat undan och skänkt bort sådant som Ralf haft och som ingen vill ha, så blir det ju tomt i garderober och lådor. Jag borde kunna möblera om en del bland mina saker och få bättre plats och bättre flöde i förvaringen. Men jag har svårt att förmå mig till detta. Det känns som att - nu är han borta, och då kan jag överta och sprida ut mig mer. Nu har jag plats. Nu kan jag organisera som jag vill. Nu behöver jag inte tränga in mig i den här hörnan.
För att citera en nyckelrubrik ur Kalenderflickorna "jag skulle med glädje ge upp allt detta för en timme till med honom". Fritt översatt till "jag skulle gärna nöja mig med den innersta hörnan av garderoben, om bara han fanns kvar i alla andra utrymmen".
Vad fint du skriver om Ralf och man ser vilken kärlek det var mellan er jag kan förstå att detta är en enorm förlust för dig tänker på dig varje dag och undrar hur du klarar detta/Kram Ewy
SvaraRadera