Men visst känns det som att man sniglar sig framåt en dag i taget. Och enligt alla som vet, så får man fortsätta så ett mycket bra tag framöver. Tårar tar aldrig slut.
Min filosofi är att vara så fysiskt och psykiskt uttröttad som möjligt, så det är tempo på jobbet (det behöver jag dock inte hålla själv, det finns kollegor och system som ser till att jag står på tårna hela tiden). Sedan hem, mata katter med blötmat, och nu när vädret är som det är, så är det ut och trädgårdsarbeta. Igår och idag har jag väl sopat sisådär ett ton grus från föreningens gräsmattor (och en kvarts ton cigarrettfimpar).
I går pratade och mailade jag med prästen, och kantorn har godkänt vårt musikval. Så nu blir det Dire Straits på kyrkorgel. Ska bli spännande att höra resultatet - om jag nu är i det tillståndet att jag kan lyssna överhuvudtaget. Det fanns en del missar i deltagarlistan från begravningsbyrån, men med lite samtal har vi samlat ihop vilka som kommer. Och jag är stolt och hedrad och glad för Ralf's skull - det kommer över femtio gäster. Flera ungdomar, kamrater till barnbarnen som växt upp med Ralf under hockeyturneringar, konståkningstävlingar och sommarseglingar.
Det är ett gott betyg, tycker jag.
Imorgon ska jag tvätta bilen och göra den fin, bestämma vad jag ska ha på mig och köpa handbukett utan att bryta ihop i blomsteraffären. Men först ska jag jobba!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar