Att sticka huvudet i sanden

Ja, det kan man bara göra till en viss gränd. Trots Ipoden i öronen så fort jag sitter på en buss eller rensar ogräs. Trots att Bostadsrättsföreningen kommer att ha fantastiskt välskötta grönområden i år efter alla mina timmar i rabatter och på gräsmattor. Trots svettiga långpromenader på gränsen till utmattning. Trots ständigt aktivitetssökande och "jag måste bara ha något för händer"

Till slut måste man släppa fram alla onda tankar som ligger i längst bak i hjärnbarken, där nacken övergår till skallben ungefär och inse att jag är sårad, ledsen, arg, besviken, förvirrad, fylld av anklagelser och dåligt samvete och ständiga undringar - gjorde jag rätt? Då får man sitta still ett tag och låta smärtan ta överhanden och inse att man kan inte begrava allt.

Jag är uppriktigt och fortfarande besviken på informationen jag fick av läkarna på KS de sista traumatiska veckorna och dagarna, framförallt på kirurgerna på Gastro. Hur kan den läkare som opererade Ralf för tumören i tjocktarmen säga till mig den sjunde mars att det är en långsamt växande cancer, när jag dagen efter får beställa ambulans och den nionde mars få besked från en läkare på Hematologen att det är en mycket aggressiv magcancer som bara exploderar nu.

Å andra sidan sa samma Hematologläkare till mig att Mantelcellslymfomet också var spritt - när jag själv fått läsa utlåtandet efter datortomografin från januari, som sade att det det bara fanns svaga ljusspår kvar efter den cancern.

Samma läkare sade med ett snett leende men hans njurar måste ha kollapsat redan hemma, märkte du inte det? Tack! Så det var mitt fel då, som inte tvingade Ralf att åka in tidigare. Jag kan förståndsmässigt inse att det inte hjälpt, men känslomässigt känns det inte sååå bra.

Också de sista stapplande samtalen med Ralf på onsdagseftermiddagen då han var någorlunda klar och undrade - du skulle prata med doktorn, vad sa han? Vad sa han? Och jag bara kunde förmå mig att säga "att din mage är inte så frisk äskling". Kanske skulle jag sagt att nu går det utför vännen, vi kan inte göra mer.

Och sista fasansfulla natten, när han ständigt ville upp ur sängen och hela tiden frågade "men varför kan du inte hjälpa mig". När jag satt och sjung Vyssan Lull, för det var enda sättet att få honom lugn, eftersom vi fick vänta i flera timmar innan jouren kom upp och gav tillstånd för mer lugnande.

Då får man sätta sig ner och låta allt rinna ur en och sedan ta fram ögonmaskerna med Aloe Vera igen.

Men nu är iallafall den här långhelgen över, vilket är skönt och det är ett tag till nästa. Nu ska jag duscha och åka till jobbet.