Den här veckan känner jag mig helt förtorkad i själen. Gråter inte längre. Saknar inte med smärta. Det är bara tomt. I helgen jobbade jag ju ganska hårt fysiskt för attt hålla tankarna borta, det blev kanske lite för mycket. Med en jätteförkylning och en förkylningsastma i sin mest aktiva fas dessutom.
Nu känns det som att Ralf är på väg bort från mig, jag kan inte inbilla mig längre att han på något sätt känns närvarande. Nu är det bara tomt. Visst är det skönt att slippa den där knivskarpa smärtan och överraskas av tårattacker på de mest olämpliga ställen (snart kommer det väl en insändare i lokaltidningen om hon som sitter och gråter på bussen hem) - men då får jag dåligt samvete. Tänk om Ralf tror att jag redan slutat sörja honom. För det har jag inte. Det sker bara på ett annat plan just nu.
Samtidigt är jag livrädd att jag förtränger något som sedan slår mig i huvudet med full kraft om fyra månader i fyrdubbel dos.
Igår var jag iallafall till tant doktorn och fick penicillin och Mollipect. Så nu är jag jättespeedad och haft svårt att sova i natt. Men hostan har redan blivit lite bättre.
*kramar om*
SvaraRadera