Posttraumatisk koncentrationsoförmåga

eller vad man nu ska kalla det för. Hursomhelst, efter att under gårdagen stenhårt fokusera på arbete och inte låtsas om alla tankar som malde runt och egentligen befann sig i ett sterilt, kallt operationsrum, var fallet i neförsbacken idag totalt -  lyckats besvara typ tre mail och skicka en sammanfattning/status av ett projekt till utvalda personer.

Ringde KS imorse och då var Ralf kvar på uppvaket, vilket gav mig lite panik. Ringde uppvaket som genast noterade mitt mobilnummer och inom två minuter hade ringt upp mig från en bärbar telefon med Ralf i andra ändan. Han lät lite klarare och lite redigare, även om hans tidsuppfattning av gårdagen fortfarande var lätt kaotisk.

Ringde avdelningen igen och fick prata med hans ansvariga sjuksköterska. Han ordnade så att ansvarig läkare skulle komma och prata med mig eller oss efter två - samma läkare jag pratade med i telefon i fredags.

Så efter att, trots kort arbetsdag, inmundigat den obligatoriska caesarsalladen (GI tillåten) åkte jag till sjukhuset och hittade en lätt mörbultad man med låååångt operationssår på magen, från bröstbenet och ner till familjelyckan, inkl snirkel runt naveln.

Strax efter två kom vår doktor och detta är sammanfattningen
- operationen gick bra, inga incidenter, minimal blodförlust, bra stabilitet under sövningen
- det är en cancertumör - eller var om man ska prata kliniskt
- halva tjocktarmen är borta, det är cirka sju decimeter det
- en bit av tunntarmen fick följa samma väg, men det kanske är en decimeter
- det finns förmodligen en spridning till bukhinnan, men det vet vi efter att proverna analyserats, vilket är tre veckor

Just då kändes det bara primitivt skönt att tumören är borta, nu ikväll känns det som att helvetet brakar löst när som helst.,

Ralf är naturligtvis jättedarrig rent fysiskt, och fick nästan spelet när vi meddelade att han inte alls skulle ligga platt på rygg i två-tre dagar, utan ska upp NU. Var han fick infon om viloläget ifrån vet jag inte, men att ligga still efter en så stor operation är riktigt farligt. Så två sköterskor slet upp honom på eftermiddagen, men naturligtvis höll han på att svimma. Epiduralen ska sitta några dagar, och den tar ner blodtrycket, han ligger på 90/45 och är man 194 cm lång, så blir det inte mycket blod kvar i huvudet när man reser sig. Men här gives ingen pardon. Dessutom måste han blåsa vattenbubblor för att träna lungorna. Vad han inte vet är att jag imorgon kommer att ha med mig mitt gummiband som extra träningsredskap, vi ska inte ha några blodproppar i den här familjen. Basta!!

Imorgon ska jag prata med Hematologen, för enligt deras behandlingsplan ska han ha nya cellgifter nästa vecka, halleluja. Om bukhinnan är angripen måste han också  ha cellgifter för denna typ av cancer, så då får kemisterna lite att jobba med för att kunna kombinera detta. Det blir ju bra, det då....

Dessutom berodde gårdagens sena operation delvis på att man kämpade i cirka två timmar för att få dit epiduralen. Det sista Ralf hörde var när narkosläkaren sa att "det var en jävla massa grova benbitar, jag försöker bara en gång till". Sedan svimmade Ralf och efter det lyckades man trycka in epiduralnålen..... Sedan är, som sagt, Ralfs tidsuppfattning lätt skev fortfarande, men lite sanning ligger det nog i det. Varje gång Ralf sövts eller opererats sedan han fick cancer har vi hört samma kommentarer - vi fick lite problem för han är så storväxt!